Arbetslinjen

En hållbar livsstil är inte bara en fråga för varje individ utan också i högsta grad en politisk fråga. I år går vi till val i Sverige och trots nästan åtta års borgerligt styre enligt den så kallade arbetslinjen så är arbetslösheten fortfarande stor. Det fascinerande är att man verkar ha enats om att jobben är den viktigaste frågan i i stort sett alla politiska läger. Vi ska skapa jobb är det eviga mantrat och det verkar utifrån denna logik som om det är arbetet som sådant som som gör oss lyckliga som människor. Normen om ett heltidsarbete är så stark i Sverige att det ses som ett svek av ett politiskt parti att föreslå sänkt arbetstid. Ett svek mot alla dem som kämpar i vardagen mot osäkra anställningsvillkor och för få arbetade timmar för att ekonomin ska gå ihop. Framför allt betraktas det som ett svek mot kvinnor.

Men här har man ju gjort en logisk loop. Vad är det egentligen som gör att vi måste arbeta? Jo vi har som samhälle och som individer vissa behov som måste tillfredsställas och därmed finns det arbeten som måste utföras. Vilka behov är det vi behöver tillfredsställa kan man ju då fråga sig och det är väl här som krumbukterna uppstår. Jag skulle vilja hävda att det handlar om bostad och utbildning, om livsmedelsförsörjning och sjukvård, om äldrevård och barnomsorg, om forskning och om infrastruktur. Det det absolut inte handlar om är att öka konsumtionen för att öka avkastningen för dem som redan har det gott ställt. Men det är så det ser ut idag. Uppmaningarna om att konsumera oss ur krisen duggade tätt men är egentligen så mycket större än så. Vi uppfostras till konsumenter istället för till medborgare och vi har tappat fokus på vad det är som är viktigt i livet. Idag kan vi producera dubbelt så mycket med samma arbetsinsats som på 1970-talet, eller så skulle vi kunna hålla samma standard som då med halva arbetsinsatsen. Ändå handlar det fortfarande om hur vi ska kunna skapa fler jobb. Allt fler jobbar allt mer, stressjukdomarna och långtidssjukskrivningarna ökar och ingen talar om livskvalitet.Varför ser det ut så här?

lyckliga-i-alla-sina-dagar-om-pengars-och-manniskors-varde

Jag skulle vilja ge bort  Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar till alla människor som kan läsa. Tyvärr kan jag inte det så jag rekommenderar er istället att köpa den eller låna den på närmaste bibliotek. Nina Björk hävdar att svaret på min fråga är att det rör sig om ett systemfel eftersom kapitalismen är ett system som bygger på evig tillväxt. Vi jobbar för tillväxtens skull, inte för att tillfredsställa de behov vi som mänsklighet och samhälle gemensamt kan ha. Kapitalismen har blivit så normerande att vi inte ens kan se bortom den och ett ifrågasättande av det kapitalistiska systemet avfärdas ofta som extremt och ideologiskt. Nina Björk ställer frågan om varför vi arbetar på bekostnad av barn och familjeliv? Varför det så kallade livspusslet är så svårt att få ihop? Och undrar hur det kommer sig att feminism har blivit likställt med att kvinnor ska bli mer lika män, inte tvärtom. Jag undrar också. Varför är det som att kasta in en brinnande tändsticka i en krutdurk att våga påstå att en är feminist och ändå för deltid och kortare arbetsdag?

Jag blir inte lycklig av att jobba. Jag blir lycklig av att leva. Jag vill gärna jobba med något jag trivs med som ger mig möjligheten att leva ett gott liv, men att arbeta heltid och ständigt sträva efter verksamhetsutveckling, effektivisering och högre lön är inte ett gott liv. Att arbeta så mycket att en inte hinner och orkar att umgås med sin familj är inte ett gott liv. Att arbeta så mycket att en inte hinner laga god och näringsriktig mat är inte ett gott liv. Att arbeta så mycket att en inte orkar motionera, umgås med sina vänner och odla sina fritidsintressen är inte ett gott liv. För mig.

Kapitalismen har förlett oss att tro att konsumtion är lycka. Att marknaden reglerar sig själv. Och att det bästa vi kan göra för att ta del av lyckan är att arbeta. Vi måste se till att de ekonomiska hjulen ständigt rullar. Och för att göra det måste vi arbeta. Allihop. Så mycket vi kan. Nej, jag hävdar bestämt att arbetslinjen är ett falsarium. Jag går inte på det. Och jag längtar till den dag när vi är tillräckligt många som inte gör det för att sänka arbetstiden och fokusera på våra behov istället för att fokusera på arbete till varje pris.

Annonser
Comments
2 Responses to “Arbetslinjen”
  1. ingerenhorning skriver:

    Jag instämmer VERKLIGEN i detta! Heltidsarbete och konsumtion har blivit ett självändamål, det är inte alls det som jag längtar efter.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: