Utmattningsdepression: min berättelse

Jag fick en fråga om min diagnos och hur lång tid det tog för mig att komma tillbaka. Eftersom jag funderade otroligt mycket över detta i början av min sjukskrivning men tyckte att det var svårt att få information om hur det kan se ut, så tänkte jag berätta om det här. Texten är tyvärr lång men för att dela med mig av alla erfarenheter till dem som är mitt uppe i det valde jag att låta den bli det.

Jag har haft det hektiskt de senaste åren som ensam förälder med nytt jobb och nytt boende. Det var konstant mycket att göra på alla fronter och eftersom jag är impulsiv med hög ambitionsnivå och har svårt att säga nej, så blev det fler och fler saker på min att-göra-lista. Livet var helt enkelt stressigt och jag såg inte någon lösning på det eftersom jag jobbade heltid och pendlade en timme om dagen. Lägg till hämtning och lämning så blev det närmare två timmar. På jobbet var det många olika trådar att hålla i, eller ”bollar i luften” som det så käckt heter i annonserna, och eftersom de flesta bollarna var så roliga var det svårt att dra ner på tempot. De flesta bibliotekarier är idealister och jobbar med hög arbetsbelastning och dåligt betalt eftersom de brinner för det de gör, och tror att det är viktigt för vårt demokratiska samhälle. Dessutom är det ett roligt jobb. Tyvärr innebär inte roligt att det tar mindre energi än tråkigt. Det är något jag får erfara dagligen.

Någon gång under våren 2013 började det bli ohållbart. Livet hade gått på högvarv utan återhämtning aningen för länge, och i kombination med ett roligt projekt på jobbet som låg utöver mina vanliga arbetsuppgifter, så började orken ta slut. Det förstod inte jag, men de symptom som fanns sedan innan förvärrades och nya tillkom. Jag hade ganska länge haft kraftigt försämrat minne och nu började jag sova oroligt med frusterade drömmar om jobbet. Jag vaknade allt för tidigt på morgonen och kunde inte somna om utan tankarna på allt jag skulle hinna med och allt jag behövde göra började genast snurra. Under sommaren hade jag en ganska lång semesterperiod och när det var dags att börja jobba igen i augusti kände jag mig trots min dåliga sömn utvilad och fylld av energi.

Tyvärr gick det inte länge innan energin var uppbränd. Jag minns att jag började räkna veckorna till julen och undrade hur jag skulle orka så länge. I början på september hade jag i ett par veckor haft förkylningssymptom i kroppen, men sjukdomen bröt aldrig ut. Jag förstod inte varför jag hela tiden kände mig öm och matt i hela kroppen, med en ständigt återkommande huvudvärk utan att det nådde någon kulmen. En helg åkte jag på en resa till Tyskland för att komma bort lite och ladda batterierna. På fredagen jobbade jag halv dag innan vi skulle iväg och jag minns att efter en timme i informationsdisken var jag tvungen att luta mig mot disken för att orka stå upp. Hela helgen var jag så trött att jag bara ville sova. Jag orkade inte ens promenera på stranden utan satt på en bänk som en gammal kvinna. På hemvägen fick jag ett känslomässigt sammanbrott som jag inte förstod mig på. Tårarna bara trillade och jag var så ledsen, så ledsen.

På jobbet har vi en återkommande resa till Bokmässan i Göteborg som gick av stapeln i den här vevan. Mina minnen av den handlar om ett desperat sökande efter en miljö där jag kunde stå ut med att vara. Det var så mycket folk, så mycket ljud, så mycket ljus. Överallt hände det något. Överallt fanns det något som pockade på min uppmärksamhet. Och jag stod i en korridor mellan mässhallarna där det var lite lugnare och tänkte att det kan inte vara rätt att det här är det bästa stället på hela mässan.

I oktober var jag bjuden på fest. Det var en fest jag gärna ville gå på med människor jag tycker mycket om. Så jag gick fast jag var så trött att jag såg i kors. Jag ansträngde mig för att bjuda till men vid flera tillfällen valde jag att ta disken i köket för att kunna lämna konversationen en stund. För att kunna titta ner i diskvattnet och inte behöva le, eller lyssna. För att inte behöva möta någons blick. För att inte behöva avslöja att jag inte alls hängde med i vad som sades.

Hela hösten somnade jag i soffan. På veckorna jobbade jag varje dag lite extra för att kunna komma hem och ha en tidig fredag tillsammans med sonen. På hemvägen fantiserade jag alltid om allt vi skulle kunna göra tillsammans när vi nu hade en hel eftermiddag. När vi kom hem blev resultatet alltid en film och en mamma som sov flera timmar i soffan.

Jag hade löpande fått fler symptom och jag började få allt svårare att koncentrera mig. Att se på film eller läsa en bok var uteslutet. Jag kunde inte ta till mig det och bara att läsa en administrativ blankett var en utmaning. Jag fick problem med magen, nackvärk och ryggvärk. Mitt humör åkte berg- och dalbana och jag var ständigt irriterad och av och till ganska ledsen. Det symptom som var mest talande för min stress kände jag inte till förrän det försvann. Jag hade glömt hur det känns att inte ständigt ha ett band över bröstet som stramar ihop bröstkorgen och hindrar en att djupandas.

Jag förstod att något inte var helt rätt. Som bibliotekarie var min första instinkt så klart att söka information och jag förstod någonstans att jag var på väg att bli utbränd. Och ändå förstod jag det inte. För jag mådde ju egentligen bra. Jag hade det egentligen bra. Och efter några års tumult hade mitt liv äntligen fallit på plats. Så kunde det verkligen vara så? Jag trodde det inte men tänkte att det var bäst att söka läkare. Länge. För detta att ringa vårdcentralen blev ännu en punkt på den oändliga att-göra-listan som jag inte orkade ta tag i. Till slut ringde jag i alla fall en dag i oktober. Trots att jag berömmer mig av att vara öppensinnad och att inte göra skillnad på fysisk och psykisk sjukdom kunde jag inte få mig till att berätta hur det var fatt. Mina fördomar slog ut i full blom och jag kände mig skamsen över att gnälla. Jag sa till sköterskan på vårdcentralen att jag var oerhört trött och irritabel och gick det kanske att ta lite prover och se om jag kanske hade brist på något?

Jag fick en tid hos läkaren och väl på plats så gjordes en grundlig utredning. Jag fick en ST-läkare och prisar min lycka för hon tog mig verkligen på allvar och såg till helheten. Olika blodprover togs för att undersöka mina värden. Jag blev allergitestad och fick remiss till hudläkare för att utesluta att min hudcancer kommit tillbaka, och till öron-näsa-hals för att undersöka andra symptom. Under det första samtalet vi hade brast jag i gråt när jag skulle beskriva mina bekymmer och till slut frågade läkaren om det kanske kunde vara det som gjorde mig sjuk. Ville jag prova på att få komma till en kurator? Jag tackade ja och gick hem för att vänta på att bli kallad. När provsvaren kom såg alla värden bra ut och läkaren föreslog i ett telefonsamtal att vi skulle se vad samtal hos en kurator kunde göra.

En måndagsmorgon i mitten av november när det var dags att gå till jobbet så kunde jag inte. Jag var så trött. Så jag stannade hemma. En dag blev till fem och plötsligt hade jag varit hemma en hel vecka. Ändå var jag fortfarande precis lika trött. Nästföljande måndag blev skulden för stor och jag gick till jobbet. På onsdagen hade jag fått en tid hos kuratorn och när jag kom dit så brast alla fördämningar. I 45 minuter pratade jag och snörvlade och grät. Och kuratorn tittade allvarligt på mig och sa att hon tyckte att jag behövde bli sjukskriven. Jag kom helt av mig, tittade fånigt på henne och utbrast:”Inte på heltid väl? Det har jag inte tid med.” Hon försäkrade mig att hon menade på heltid och att hon menade nu, eftersom jag verkligen inte mådde särskilt bra. Jag å min sida blev ännu mer stressad av hennes förslag och började maniskt prata om ekonomi och måsten. Hur skulle det kunna gå ihop att vara sjukskriven? Så sjuk var jag väl inte, räckte det inte med att skala av lite på alla uppgifter och ta det lugnt? Kanske lite terapi?

Min kurator är en klok kvinna och hon insåg nog att jag behövde processa vårt samtal en aning så hon pressade mig inte. Hon sa att hon skulle prata med min läkare som är den som sjukskriver. och att vi skulle sätta upp en ny tid om en och en halv vecka. Skulle jag känna innan dess att det inte gick längre så skulle jag höra av mig till min läkare som då skulle vara uppdaterad om situationen. Jag gick hem med tankarna snurrandes. Jag insåg att hon kanske hade en poäng i vad hon sagt och räknade på ekonomin. Det lugnade mig men jag kände att det fanns alldeles för mycket att runda av på jobbet, varför jag planerade att jobba en vecka till och sedan bli sjukskriven. Jag hör nu hur galet det låter men då hade jag ingen insikt och tyckte att det inte var så farligt. På kvällen diskuterade jag saken med min pojkvän som sade: ”Runda av? Du ska ju inte precis gå på semester!” Jag envisades i alla fall eftersom det fanns så mycket i planeringen som bara fanns i min hjärna.

Dagen efter gick jag till jobbet och insåg att, nej, det blir nog bara idag. Så jag skrev en lista på saker att göra innan sjukskrivningen. På listan fanns tre punkter som egentligen bara innebar att överföra information till någon annan inom organisationen. Egentligen var det alltså inget betungande. Jag tittade på listan och började jobba med något helt annat. Något totalt oviktigt som var det enda jag kunde överskåda. En sagostund var inplanerad på förmiddagen och intitialt tänkte jag mig att ringa runt och ställa in, men på något konstigt sätt gick tiden och plötsligt var det för sent. Med kropp och sinne som en seg gröt genomförde jag sagostunden som var fylld med barn och vuxna och lyckades framstå som fungerande. Efter sagostunden närmade sig tiden för att öppna biblioteket för allmänheten och plötsligt blev min kropp underligt tung och jag blev yr. Bandet kring bröstet drogs åt och jag fick svårt att andas. Jag fick en panikattack vid tanken på att hålla öppet och var tvungen att sätta mig ner och blunda. Jag tänkte envist att det bara rörde sig om fyra timmar och att det kunde jag klara av.

Resten av tiden minns jag inte förrän min kollega plötsligt kom in på biblioteket i ett hastigt ärende. Hon var själv hemma med feber och sjukt barn och tittade bara förbi som hastigast. Hon hälsade och frågade som man gör: ”Hur är det?” Och jag bröt ihop i gråt. Snabbt fick hon situationen klar för sig och stängde biblioteket, ringde min chef och sjukanmälde mig, och skickade hem mig. Jag tog mig direkt till vårdcentralen och hade tur nog att genast få komma in till min läkare som sjukskrev mig i tre veckor för akut stressreaktion med en trolig utmattningsdepression i botten. Jag grät och grät.

Dagen efter låg jag på en madrass framför teven och orkade inte röra mig. Min kropp var tung som bly och jag var så rädd, så rädd. Hur hade det kunnat bli så här? Hur kunde min kropp reagera på det här viset när jag inte märkt något innan? Inte ens då förstod jag att jag ju faktiskt hade märkt något, men att jag inte velat lyssna. Min kropp hade skrikit åt mig i flera år men som den duktiga flicka jag var hade jag bara bitit ihop och kört på. Nu hade jag slappnat av och känt efter hur jag egentligen mådde. Och då orkade jag inte röra på kroppen. Alls.

De första veckorna gjorde jag ingenting. Försökte förstå. Försökte tänka. Försökte känna efter. Kände mig misslyckad. Väldigt misslyckad. När det bara var en vecka kvar av sjukskrivningen började jag bli orolig. Jag kände mig ju inte bättre. Hur skulle jag kunna gå tillbaka till jobbet om en vecka? Var det någon mening att jobba fyra dagar innan julledigheten? Och vad skulle jag i så fall kunna klara av? Oron steg tills jag kom till läkaren för nästa besök och fick sjukskrivningen förlängd till mitten av januari. Det sänkte genast mina stressnivåer att nu ha fem veckor på mig att hämta mig. Under detta besök pratade vi om möjligheten till KBT-terapi och medicinering av antidepressiva. Vi kom överens om att en remiss skulle skickas för KBT-behandling i mitten av januari då jag trodde att jag skulle orka med att börja en behandling. Min kurator var lite skeptisk eftersom hon ansåg att jag behövde längre tid för att bygga upp energidepåerna innan jag skulle kunna ta till mig behandlingen, men jag trodde på att det skulle fungera. Vad mediciner angick så kändes det inte så angeläget för mig eftersom jag inte ansåg att jag var sjuk på ett sätt som skulle kunna åtgärdas av mediciner. Trots det så insåg jag att detta var tredje gången min läkare föreslog det och att det kanske inte skadade att prova. Jag fick alltså ett recept på ångestdämpande och på antidepressiva som jag skulle prova på.

Under julhelgen började jag min medicinering när inget var inplanerat på en tid framöver, eftersom det är vanligt att de första två veckorna må sämre än tidigare. Och det gjorde jag. Mycket sämre. Jag fick alla möjliga bieffekter och tänkte att det här kan inte vara rätt. De ångestdämpande som också fungerade som insomningstabletter provade jag vid ett par tillfällen, men de gjorde mig så utslagen långt inpå nästa dag att jag inte kunde fungera ordentligt, att jag lät bli att ta dem.

Vid nästa läkarbesök diskuterade vi min medicinering och läkaren övertalade mig att prova halva dosen av de ångestdämpande tabletterna. Hon trodde att jag var väldigt känslig mot läkemedel eftersom jag reagerat så starkt på båda medicinerna, varför det inte var tal om att höja dosen av antidepressiva. Jag försökte med ångestdämpande på halv dos vid ett tillfälle men då jag reagerade på precis samma sätt beslutade jag mig för att försöka jobba på andra sätt med mina sömnproblem och min ångest. Biverkningarna av de antidepressiva gav med sig och efter ett par veckor kände jag äntligen att jag hade en liten gnutta energi igen. Det är svårt att säga om det är på grund av läkemedlet eller om det är återhämtningens naturliga gång, men efter åtta veckor började jag äntligen känna lite livsglädje igen. Inte förrän då insåg jag att den gråa filt som legat över världen inte var mitt naturliga tillstånd och att jag nog trots allt varit mer deprimerad än jag förstått. En fantastisk film som förklarar hur det kändes är den här om den svarta hunden. Glasögonen jag sett världen igenom började försvinna och även om jag fortfarande var trött, energilös och ibland ledsen, så var jag också hoppfull och hade framtidstro igen. Det betydde så otroligt mycket att vakna på morgonen och ha lust att göra något, även om inte energin räckte till att faktiskt göra det. Jag hade glömt hur det kändes.

Det jobbigaste var ändå de korta sjukskrivningsperioderna och det brev från Försäkringskassan som damp ner i brevlådan mycket snart efter de första två veckornas sjukskrivning. Jag som aldrig varit sjuk i någon längre period och som knappt kunde ta till mig skriven text visste inte hur det skulle gå till eller vad som skulle hända. Vid upprepade tillfällen grät jag av vanmakt över informationssidor på Försäkringskassan eller sjukanmälan på jobbet som inte gått fram ordentligt. Ersättningar som skulle sökas från olika håll, och intyg som skulle skickas hit och dit. Jag var rädd för att min sjukskrivning inte skulle godkännas av Försäkringskassan efter de första 90 dagarna och jag var rädd för att inte få min sjukskrivning förlängd. Inför varje läkarbesök steg ångesten gradvis tills jag återigen hade ett sjukintyg i min hand.

Alldeles för sent i processen förstod jag att Försäkringskassan känner till problematiken med utmattningsdepression och utmattningssyndrom väl, och inte förväntar sig att en ska klara andra jobb efter de första 90 dagarna. Att diagnosen nu är välkänd och att det för många kan gå år innan de är tillbaka. Alldeles för sent sa min läkare till mig att jag inte behövde oroa mig för att inte få sjukskrivningen förlängd om det behövdes, att anledningen till de korta perioderna var att hon ville se hur mitt mående framskred. Alldeles för länge räknade jag hela tiden med att vara tillbaka på jobbet några veckor senare. Och allt detta ledde naturligtvis till att min återhämtningsprocess förlängdes. Är det något jag vill säga till dig som nyligen gått hem med samma diagnos så är det: Oroa dig inte för sjukskrivningen. Oroa dig inte för din sjukpenning. Det löser sig och det kan jag säga med erfarenheten bakom mig. Jag önskar att någon sagt det till mig.

I mitten av januari började jag så gå hos psykolog i KBT-terapi. Jag var milt skeptisk i början och vissa delar passade mig heller inte alls. Andra gjorde underverk. Meditation och visualisering är inget för en så rastlös person som jag och dessa delar beslutade jag mig också för att inte lägga den lilla kraft jag hade på. Däremot var verktygen jag fick med mig av psykologen i våra sessioner undergörande. Jag fick hjälp med att lägga alla pusselbitar på plats och redan efter ett samtal kände jag en enorm skillnad. Jag har i denna process jobbat mycket med mina tankar och mitt förhållningssätt och det är på så vis jag kommit till insikt om vilka förändringar som måste till i mitt liv. Jag skulle önska att alla människor fick den möjligheten och eftersom jag nu bara har ett tillfälle kvar önskar jag också att jag kunde få fortsätta med det i en längre period. Detta förlopp är något som subventioneras genom öppenvården och är en fantastisk möjlighet att kunna få hjälp genom något som annars är allt för dyrt för någon med min (sjukskrivna) ekonomi.

Något annat som hjälpt mig i min process att bli frisk är att ha haft kontakt med min arbetsplats. Den första månaden undvek jag konsekvent alla tankar på jobbet och undvek till och med att läsa något som relaterade till bibliotek över huvud taget. Biblioteket hade blivit en källa till stress för mig, vilket kändes så sorgligt. Mitt första besök på jobbet var strax innan jul och trots att jag blev svettig och fick ångest av att komma dit, kändes det som en seger att ha kunnat vara där. På så vis avdramatiserades förhållandet till arbetsplatsen, och ju längre min läkning kom desto mer kontakt försökte jag ha med min arbetsplats. Också samtal med min chef hjälpte även om de ibland gjorde mig än mer frustrerad och ångestfylld. Att känna att jag sakta men säkert kunde förmedla vad som gjort mig sjuk och vilka förändringar som skulle behövas för att jag skulle kunna fungera på arbetet igen, hjälpte mig också framåt mot tanken att jag en gång skulle kunna arbeta igen. Att jag en gång skulle kunna bli frisk igen. Tårarna, svetten och ångesten var något jag var tvungen att ta mig igenom för att komma dit och även om jag är långt ifrån frisk känns det som en seger att vara på andra sidan. Att faktiskt vara så pass frisk att jag kan vara på jobbet.

Efter fem månader är jag nu så frisk att jag börjat jobba 25% igen. Det svåra nu är att behålla rätt inriktning på mitt liv. Att lära mig att jag fortfarande har väldigt låga energinivåer. Att förstå att det kommer att ta lång tid innan depåerna är påfyllda. Att inse att jag alltid kommer att vara mer känslig för stress än tidigare. Att jag är mer finkalibrerad över huvud taget. Att hitta balansen i vad jag klarar av och vad som dränerar mig. Jag jobbar dagligen med mitt inre och den inre dialogen är riklig, men fokuserar nu på andra saker än den gjorde förr. Jag frågar mig flera gånger om dagen om jag mår bra? Om jag behöver vila en stund? Om jag har ont någonstans? Om jag börjar tappa energinivåer och behöver äta? Om jag har gjort något jag blir glad av? Om jag verkligen måste göra det där jag tror att jag måste? Jag talar också om saker för mig själv. Att jag måste hålla fast vid mina goda föresatser. Att jag inte måste göra något alls. Att jag måste komma ihåg att äta i tid. Att det är bra för mig att ta en paus. Att jag inte behöver ta ansvar för andras mående. Att jag förtjänar att göra saker för min egen skull. Att jag inte ska ha dåligt samvete för att jag prioriterar mig själv. Att det ska vara ett gott liv, inte bara ett liv.

Och det vill jag tala om för dig också. Det ska vara ett gott liv! Inte bara ett liv. Vad är det som gör livet värt att leva för dig?

Annonser
Comments
20 Responses to “Utmattningsdepression: min berättelse”
  1. Tack för din värdefulla personliga berättelse! Jag har inte lidit av utmattningsdepression men kämpat med nedstämdhet periodvis. Gillar dina att-satser, något att bära med sig som påminnelser och uppmuntran i vardagslivet. Tänker på Anna Kåvers bok med titel ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig”!

    Gilla

    • Hanna skriver:

      Det här var vad jag hade behövt få läsa när jag precis blivit sjukskriven. Nu hoppas jag att någon annan kan få hjälp av min historia. Påminnelser och uppmuntran behöver en nog alltid genom hela livet. Det är bara att hoppas att de följer med hela vägen.

      Gilla

      • Det kan vara svårt det där, att hålla fast vid goda rutiner och ett bra ”tänk”. Ja, svårt även om man vet att man behöver det. Det finns ett gammalt ordspråk som jag gillar: Bevara ordningen så ska ordningen bevara dig. Kan låta lite stelt och självkontrollerat, men personligen tycker jag att goda vanor öppnar upp för mycket frihet och glädje. Det finns en vila och ett fokus i den goda ordningen som kan bära mycket i vardagen.

        Gilla

  2. Bara anna skriver:

    Tack för din utförliga beskrivning!!! Nu ska jag hänvisa min kompis hit, detta kommer bli bra för henne att läsa. Tack för att du delar med dig, verkligen.
    Kram!

    Gilla

    • Hanna skriver:

      Jag hoppas hon orkar läsa. Det kanske är för tidigt än men annars kanske du kan hjälpa henne med väl valda delar. Vad fint att hon har dig!

      Gilla

  3. Mats Rydström skriver:

    Hej
    Vet inte om tråden är aktuell, men har en fråga till dig
    Jag var sjuk i utmattningssyndrom i ca 1år sen mådde jag bra i åtta månader och trodde jag var frisk.
    Men för 1vecka sedan fick jag ett bakslag utan anledning, lever ett bra liv med nytt lugnt och kravlöst jobb. Kan det bli så här, känns som jag är tillbaka på ruta ett

    Mats

    Gilla

    • Hanna skriver:

      Hej Mats!
      Jag vet tyvärr inte om jag är rätt person att fråga eftersom jag inte kommit så långt som att bli frisk än. Det jag tycker mig förstå är dock att varje fall är unikt och att det inte går att förutsäga hur lång tid det tar att bli frisk. Kan det vara så att du mått bättre och utan att vara medveten om det tagit ut dig för mycket?

      Jag tror att vi som drabbats alltid kommer att ha en förhöjd känslighet och att det kommer att bli en svår balans att känna av sina nya gränser. Vi blir nog aldrig riktigt som vi en gång var och måste nog jobba aktivt med att hitta nya sätt att förhålla oss till livet.

      Jag hoppas att det kan räcka med att varva ner lite för dig. För fy vad det är jobbigt och nedslående att aldrig få känna sig frisk. Lycka till!

      Gilla

  4. Lisa skriver:

    Jag sitter här och gråter för att jag är här igen för tredje gången.

    Gilla

  5. Jag känner så väl igen mig i din berättelse. Är sjukskriven sen oktober (tror jag, jag har glömt datumet). Jag har inte läst resten av din blogg än men ska göra det.

    Gilla

  6. Katarina Kjerfve skriver:

    Tack för att du delar med dig av din berättelse. Även jag har många tankar om varför vi mår så dåligt i ett så ”välmående samhälle”.

    Jag har därför startat en intervjuserie på Youtube med personer som Hittat Vidare från bland annat stress och formsvackor.
    https://www.youtube.com/channel/UC0hR2VDvCrWgIj8VdUUhFUA

    Titta gärna på dessa och se om där finns något att hämta.

    Kanske kan du tänka dig att dela din berättelse även i intervjuform framöver?

    Liked by 1 person

  7. annahelgesson skriver:

    Oj vilken resa du gör! Och vad många vi är. Alldeles för många.
    Just nu kämpar jag med att vara tillbaka i arbete och känslan av att det kanske inte håller. Jag är livrädd. Jag hoppas verkligen att jag hittar ur detta stärkt och på rött spår igen.
    Bra skrivet också om det där med att inte oroa sig för sin sjukskrivning. Det hade jag också behövt höra. Den stressen var galen, att inte veta om det skulle bli förlängt.
    Lycka till med din egen resa och låt det ta tid. Lång tid.
    Kram!

    Gilla

  8. Lisa skriver:

    Tack för din berättelse! Den stärkte mig och gjorde att jag känner mig mindre ensam. Min process är mycket lik din!

    Ta hand om dig!

    /Lisa

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: