Att leva sönder sin hjärna

Agneta Sandström är en forskare som gjort mycket för diagnosen utbrändhet, eller utmattningssyndrom eller utmattningsdepression som det kallas idag. Hon har konstaterat att utmattningsdepression är en sjukdom som orsakar verkliga skador på hjärnan. Genom att undersöka kvinnor som löser problem i en magnetkamera har hon kunnat se vad som händer i hjärnan, och konstaterat att patienter med utmattningsdepression/utmattningssyndrom inte lyckas koncentrera sig på problemlösning i samma utsträckning som andra testpersoner.

Hon har också genomfört tester som visar på att hjärnans pannlob har försämrad funktion vilket resulterar i ett kraftigt försämrat minne. I sin forskning har hon kunnat utröna en särskild personlighetstyp som har riskfaktorer för att råka ut för utmattningsdepression. Det rör sig om högutbildade och högpresterande personer med hög arbetsmoral. Sandström har i huvudsak forskat på kvinnor för att väga upp att det mesta av medicinsk forskning baseras på män, men också för att kvinnor är överrepresenterade i gruppen med utmattningsdepression/utmattningssyndrom.

Det känns som om hon beskriver mig i sina artiklar. Lite grann känns det som om det är mitt eget fel att jag har blivit sjuk eftersom jag har en sån personlighet. Samtidigt blir jag lite arg och vill skjuta skulden på samhället som uppfostrar flickor till den här rollen. Att vara plikttrogen och  få dåligt samvete över det jag inte gör är troligtvis inte särskilt medfödda förmågor utan snarare något som jag och många andra duktiga flickor har fått med oss i modersmjölken. Att vi hela tiden ska effektivisera och producera i en aldrig sinande takt gör att tiden till återhämtning inte finns.

Idag känns det lite som om jag har fått en andra chans. En chans att lära mig om vem jag är och vad jag mår bra av. En chans att leva mitt liv som jag vill, inte som jag har fått lära mig att livet ska levas. Som tur är har många av mina symptom försvunnit eller förbättrats. Främst känner jag av att depressionen gett med sig och att jag åter känner framtidshopp och meningsfullhet. Trist nog är det just minnet och koncentrationsförmågan som fortfarande är problematiska (tillsammans med känsligheten för yttre stimulans och den ständiga tröttheten), vilket ju tyder på just de hjärnskador som Sandström pekar på.

Jag har levt sönder min hjärna. Det tål att tänkas på.

 

Annonser
Comments
4 Responses to “Att leva sönder sin hjärna”
  1. ”Duktighet” kan vara en tung börda att bära oavsett kön. Och det är ju ingen större tröst eller hjälp när omgivningen säger till en att sänka kraven på sig själv eller kommer med förnumstliga tankar om att ”varat” är viktigare än prestationerna. Nej, jag tror det är viktigt att ”duktiga” personer blir tagna på djupaste allvar i sitt behov av duktighet, inte bemötta på ytan med hurtfriska råd och tips. Med det är också där det kan vara så svårt när man är hyfsat högpresterande. Omgivningen tror på något sätt att man ska greja även prestationsproblematiken med högsta betyg.

    Gilla

    • Hanna skriver:

      Det tror jag säkert att det är men jag menar ändå att den bördan faller tyngre på kvinnor. Vi blir uppfostrade till detta från den dag vi föds och även om vi anser oss leva i ett jämställt samhälle så är det ju bevisligen så att kvinnor dubbelarbetar i en större utsträckning. Jag tycker att det är ett djupgående samhällsproblem som alltför ofta reduceras till ett individuellt problem. Men du har rätt i att det sitter för djupt för att en bara ska kunna släppa prestationen. Det är hårt arbete som ska till om en ska lyckas med det.

      Gilla

      • Jag är medveten om att det finns ett tydligt könsrelaterat strukturellt mönster, både vad gäller obetalt dubbelarbete och utmattningsdepression. Risken är dock alltid att man missar variationen inom grupper om man koncentrerar sig för mycket på mönstren eller strukturerna. Pojkar och män som är ”duktiga”behöver också tas på allvar och få hjälp – men givetvis inte på bekostnad av att man också ser det större mönstret.

        Gilla

      • Hanna skriver:

        Självklart är det så, men konstigt nog verkar inte detta argument tas upp lika aktivt när det går åt andra hållet. Så fort det rör sig om feministiska frågeställningar där det hävdas att kvinnor är förfördelade som grupp, så kommer argumenten om att det minsann också är synd om män. Och det kanske det är. Men det är inte det stora problemet. Och jag förutsätter att män kan få samma hjälp i vården som kvinnor kan, men det problem jag vill åt här är hur vi har så långt kvar till ett jämställt samhälle och att det i det här fallet är kvinnorna som tar stryk. Dessutom är jag kvinna. Och skriver om min situation. Så jag ser inte riktigt relevansen i att en del män råkar ut för samma sak. Tyvärr.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: