Sårbarheten

Att stiga upp. Och planera en långsam dag. Ta en kopp te i soffan och sedan lite nyheter. Sakta ordna frukost. Så långt så gott. Automatiskt öka hastigheten på stegen för att  sedan komma på mig och sakta ner igen. Att göra saker snabbt. För att så brukar det vara. Men nej, så skulle det inte vara. Inte idag.

Att köra till jobbet. Äntligen efter fem månaders ihärdigt arbete stiger inte pulsen så fort jag sätter mig i bilen. Äntligen innebär inte bilfärder stress.

Att komma in på jobbet. Prata med en kollega. I lugn och ro, men ändå liksom spretigt. Åh, det där spretet, det tar kål på mig.

Att gå ifrån jobbet aningen sen. Att glömma telefonen och hasta in igen. Att låsa upp bilen och inte veta vad morgondagen innebär. Att ha glömt kolla av Outlook-kalendern. Hasta in igen. Hastig fråga. Ingen som vet.

Att strunta i det. Nu är det dags att hämta på skolan. Att vara lite försenad och ha lite höjd puls. Att mötas av två sprudlande pojkar. Kan vi leka? Ringa mamman. Inget svar. Ringa pappan. Inget svar. Akta skolbussen kommer! Måste flytta bilen. Flyttar bilen. Står dumt till. Pojkarna hänger ut genom bildörren och bubblar, bubblar. Att stänga ute bubblet, få upp dem på trottoaren. Att sedan backa undan för att inte stå fel till. Pulsen som brusar i öronen. Och sen smällen. Smällen av en spräckt baklykta mot en lyktstolpe.

Andnöden. Var det en bil? Nej, vilken tur. Hur kunde det hända? Hur kunde jag inte se den? Det har ju aldrig hänt! Det har ju aldrig hänt!

Hur det rusar i bröstet. Hur det ringer i öronen. Och ändå att lyckas samla själsförmögenheterna. Ingen skada skedd. Bara en baklykta.

Men O. Att fortfarande vara så sårbar.

Annonser
Comments
2 Responses to “Sårbarheten”
  1. Livea och livet skriver:

    Oj, som jag känner igen mig. Att livet liksom far omkring med en och man inte känner det som om man har kontroll över ens enkla saker som att komma ihåg att ta med sin mobil när man går. När det blir så där för mig är det så svårt att bara acceptera och go with the flow, jag blir frustrerad och vill fly istället. Hoppas du hanterar det bättre än jag.

    Gilla

    • Hanna skriver:

      Det vet jag inte om jag gör. Många saker har jag lärt mig att acceptera. Att jag inte kommer ihåg. Att jag inte levererar. Att det inte alltid går. Men det som gör mig rädd är när jag inte kan ta mig samman fast jag försöker. Det och bilkörning är ingen bra kombination och jag har känt det fler gånger. Det är då jag måste stänga av radion och sjasa bort tankarna. Koncentrera mig så där som en gjorde på körskolan när varje steg liksom fick rabblas i huvudet. Det är hemskt. Ibland känner jag också att jag inte kan släppa stressen fast jag inte vet vad jag stressar över. Då hjälper det att skriva en lista. Jag tror alltid att det är många fler och mycket viktigare saker jag ”måste” ta itu med än det verkligen är. Så då kan jag lösa den enda viktiga saken och sen andas ut. Det är ett bra tips tycker jag själv. Kan liksom inte tänka utan papper och penna. Eller blogg…

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: