Om lönearbete, lathet och det goda livet

Posted by Hanna on 19 juli, 2014 · 4 kommentarer 

Å vad det är skönt att vara ledig! Jag älskar att vara ledig och bara tanken på att börja jobba igen ger mig livsleda. Så har det faktiskt alltid varit och det är inget resultat av min utmattning utan min söndagsångest har för det mesta varat hela veckan. Det är dock inget jag har pratat särskilt högt om eftersom jag sedan barnsben fått noga inpräntat i mig att arbete är fint och lathet är skamligt. Inte ska en slösa bort sin tid på att slöa och ha det skönt när en kan vara nyttig och åstadkomma något. Att sova på dagtid var uteslutet och den som inte jobbade var det något fel på. Hade en lyckats skaffa sig ett jobb så behöll en det och var tacksam för arbetet var det viktigaste en hade.

Jag är inte lat. Jag är ganska långt ifrån lat men det fanns en tid när jag var övertygad om att jag var riktigt, riktigt lat. Jag antar att jag inte tålde jämförelsen i den värld där jag växte upp. Det visade sig istället att jag är ganska flitig och om det är något jag fostrats till eller ligger i min natur är egentligen underordnat eftersom det ändå ger samma resultat. Ofta håller jag på att städa, tvätta, laga mat, baka, fixa, pyssla och projekta så att jag till slut inte hinner med slöandet. Tv-tittandet, läsandet, skrivandet, handarbetandet, solstolandet, spelandet och allt det där andra härliga jag gillar faller liksom bort. Jag måste alltså anstränga mig för att vara lite lat och sätta guldkant på livet och det går inget vidare ihop med heltidsarbete och söndagsångest hela veckan. Hela livet blir arbete och plikt och i mitt fall ledde det till utmattning och depression.

Nu gillar jag i och för sig att jobba på bibliotek. Det är ett viktigt, roligt och givande arbete även om det alltid, alltid saknas resurser och värdesättande från politiker. Men det är inte det som är problemet. Problemet ligger i att vara så ofri. Att tvingas stiga upp i mörkret fast en är dödstrött. Att inte kunna ta en paus när som helst. Att inte kunna lämna sin arbetsplats när som helst. Att vara så beroende av sitt lönearbete att en inte kan stanna hemma en dag när en är extra trött. Att inte kunna se sammanhanget mellan arbete och överlevnad eftersom de arbetsuppgifter en utför inte direkt leder till mat på bordet eller kläder på kroppen utan tar en omväg via lönekontot. Att ”hemarbete” inte längre klassas som arbete.

Att behöva lämna sitt barn på förskola eller fritids okristligt tidigt. Att inte äta frukost, lunch eller mellanmål tillsammans. Att hämta sent och stressa hem för att hinna fixa mat och lunchlåda till nästa dag. Att ens mest frekventa ord riktat mot ens barn är skynda. Att inte hinna till föräldrafikat på fritids som slutar kl. 17. Att behöva värdera om barnet orkar iväg idag eftersom ju febern i alla fall har gått ner. Att inte orka med när den andra klassföräldern hör av sig om att nu är det visst dags att hitta på något kul med klassen. Att ständigt ha dåligt samvete. Att inte leva ett gott liv.

Jag tror alltså att problemet är lönearbetet och den bundenhet det medför. Hade vi haft basinkomst i det här landet hade jag troligtvis fortfarande jobbat på något vis. Skillnaden hade varit att jag till största delen hade gjort det för att få utlopp för min kreativitet och för att det är fint att höra till i ett sammanhang. För det ska inte underskattas. För många är det nog viktigare med en bra och trivsam arbetsplats än med en hög lön men det ekonomiska tvånget är ett ok. Ett jag önskar jag kunde slippa.

Annons

Filed under Arbetskritik, Hållbar livsstil, Politik · Tagged with Basinkomst, Det goda livet, Downshifting, Ekonomi, Lönearbete, Medborgarlön, Växla ner