Introvert, extrovert eller kanske högkänslig?

De senaste åren har det talats mycket om olika personlighetstyper. Epitet som är aktuella är introvert, ambivert, extrovert och hsp (highly sensitive person) eller på svenska, högkänslig. Jag har funderat en hel del över var jag skulle kunna passa in. Jag har nog alltid sett mig som en extrovert person och identifierat mig med egenskaper som social, utåtriktad, uthållig, stresstålig och impulsiv. Det har till och med stått i mitt cv att jag är stresstålig. Jo tjena. Antingen har jag med åren ändrat egenskaper eller så har jag inte alltid haft särskilt bra självkännedom. Jag tror att det kan vara lite av båda. För när jag funderat närmare över det har jag insett att väldigt mycket av de extroverta sidor jag har samtidigt är plågsamma för mig på olika sätt, och att andra sidor hos mig (som skulle kunna betecknas introverta) inte alls har fått ta den plats de förtjänar. Hur kan det komma sig egentligen?

Normen i samhället idag är extrovert och vi matas hela tiden med att social kompetens, multitasking och flexibilitet är positiva egenskaper. Är en tillbakadragen och inåtvänd är det ett minus och vi uppmanas att ”ta plats”. Att bli så hårt präglad sätter naturligtvis sina spår. Jag har som sagt länge trott att jag är en väldigt extrovert person men har fått revidera min uppfattning. För vad är det som ger mig energi? Jo, tystnad, ensamhet, lugn, naturupplevelser och solitära upplevelser som läsning. Jag får naturligtvis också energi av umgänge och andra människor, men i väldigt lagom doser. Och efteråt har jag ett väldigt behov av att krypa in i min egen bubbla ett tag.

Jag har aldrig gillat att vara ute och festa, det ger mig ytterst lite och stjäl ganska mycket energi. För många människor, för mycket ljud och ibland ljus. För mycket intryck helt enkelt och alldeles för lite tid att processa det som händer. I yngre år hamnade jag ofta på en stol i ett hörn, tomt stirrande ut på dansgolvet och det slog aldrig fel att någon välmenande själ frågade vad som var fel? Mådde jag dåligt? Var jag ledsen? Nej, absolut inte, blev alltid svaret, jag är bara lite trött.

Det rätta svaret hade väl varit att ja, något är fel. Jag mår inte särskilt bra i den här miljön och försöker skärma av en liten stund. Toaletten har också alltid varit en tillflykt i sociala sammanhang där jag ofta känner mig helt fel och pressen att socialisera är för stor. Men jag förstod aldrig varför jag var så ”fel”. Bara att jag hade väldigt mycket svårare för det där än alla andra.

Det har blivit bättre på senare år. Antagligen för att jag är säkrare på mig själv och klarar av att konversera på ett annat sätt än förr, men framför allt för att jag har blivit bättre på att begränsa mig. Jag måste inte följa med på allt. Jag måste inte gilla att gå ut och dansa. Jag umgås helst i mindre sammanhang och i lagom doser och när jag får det så blir jag fylld av energi.

Det är ganska skönt att inse att jag inte är sämre än någon annan för att jag inte lever på social samvaro. Det är ännu skönare att våga ändra sitt beteende och göra det som är viktigt för mig. Att våga dra mig undan även om jag har övernattningsbesök. Att tacka nej till aw, fest, eller konsert. Och veta att jag är bra i alla fall. Men att just de där sakerna inte får just mig att frodas. Inte varje gång i alla fall.

Sen har jag en hel del extroverta sidor också, ingen är väl helt det ena eller det andra. Jag är till exempel oerhört pratsam och tänker bäst när jag pratar, vrider och vänder, och analyserar precis allt. Jag tycker också om när det händer saker och det får gärna vara folk omkring mig, men jag märker mer och mer att det måste vara på mina villkor.

Så vad är jag? Det känns otroligt svårt att sätta en etikett på alla de där delarna som är jag. Jag känner mig inte introvert men ser att jag har övervägande sådana personlighetsdrag. Jag är också extrovert på många sätt men inte tillräckligt mycket för att tycka att det är det jag är. Är jag då ambivert? Och var drar en gränsen?

Det finns ännu ett uttryck som känns intressant och det är hsp. Jag har alltid tyckt att det är skönt med tystnad. Jag har svårt att koncentrera mig och fokusera med för mycket sinnesintryck omkring mig och det där med att försöka plugga med musik i öronen som så många gör framstår som en stad i Asien för mig. Hur klarar en det? Jag behöver lugn och ro och tid för reflektion. Även roliga saker dränerar mig och det var en läxa som var svår att lära. Men det är kanske inte så konstigt att jag aldrig lärde mig tycka om festivaler och koncerter. Att bokmässan i Göteborg framstår som syndastraffet.

Jag har också alltid haft väldigt lätt för att läsa av andras sinnesstämning. Att vara lyhörd och anpassa sig till andras behov är en del av beskrivningen på en hsp-person och den skulle en kunna illustrera med en bild på mig. Jag är också otroligt känslig för kritik och för att förekomma den så måste jag alltid prestera så bra jag bara kan. Skulle jag sedan ändå få kritik så tar jag det personligt eftersom jag ju inte kan bättre än så, då måste det ju vara mig det är fel på. Det är en anledning till att jag aldrig kommer att doktorera. Jag har fått frågan om jag inte vill söka eftersom jag skulle passa bra, men jag blir en liten boll av nervositet bara vid tanken på att behöva prestera och bli bedömd så på daglig basis.

Så då kanske jag är högkänslig också? I alla fall lite grann? Och så lite introvert, lite ambivert och lite extrovert. Det känns helt omöjligt att placera mig i ett fack. Men det är ändå skönt att förstå lite mer hur jag fungerar och också att detta diskuteras mer omkring oss vilket gör att stigmatiseringen släpper lite. Att inte kunna ta minsta kritik, inte gilla musik och att för det mesta tacka nej till social samvaro eftersom den är så obekväm är ju inte direkt några efterfrågade egenskaper.

Summan av kardemumman är väl egentligen att det är lätt att lyfta vissa egenskaper och förtrycka andra efter vilken norm vi har att förhålla oss till. Idag hyllas extroverta personlighetstyper, för hundra år sen var det tvärtom. Vi gör det väldigt svårt för oss när vi alla prompt ska stöpas i samma form för resultatet blir ju sällan bra. Högkänsliga är extra utsatta för stress och det är ju inte så konstigt om man konstant blir utsatt för just sådana faktorer som stressar på sin arbetsplats.

I ett samhälle där allt fler blir utbrända visar ju tecknen med all tydlighet att någonting är fel. Vi måste inse att alla människor inte fungerar likadant och att om vi ska få ut det bästa av alla så måste vi också acceptera varandras olika förutsättningar.

Själv har jag insett att bibliotekarieyrket inte alls är så där mysigt och lugnt som det ser ut utan istället ett ganska så stressigt serviceyrke. För att klara av det måste jag jobba mindre än heltid. Det är alltså vare sig lathet eller bekvämlighet som ligger bakom även om jag tycker att det är fullgoda skäl att jobba mindre om en har så att en klarar sig. Nej, för mig är det en överlevnadsstrategi.

Som den bibliotekarie jag är kan jag inte låta blir att tipsa om vidare läsning om en är intresserad av det. När det gäller hsp hittade jag en fråga till DNs frågespaltspsykologer som i sin korthet beskriver bra vad högkänslighet är och hur en kan förhålla sig till den.

Vidare gillar jag också Drunkna inte i dina känslor: en överlevnadsbok för sensitivt begåvade av Maggan Hägglund och Doris Dahlin som myntar sitt eget begrepp ”starkskör” vilket jag kan känna igen mig mer i än alla andra epitet som avhandlats här. Fördelen (och nackdelen) med den här boken är att den är skriven av fullständiga lekmän som tar del av forskningen men som skriver utifrån egna erfarenheter. Resultatet blir enkelt och lättbegripligt vilket kan vara nog så viktigt.drunkna-inte-i-dina-kanslor-en-overlevnadsbok-for-sensitivt-begavade

Sedan finns så klart forskningsgrenens moder Elaine Aron med sin bibel Den högkänsliga människan: konsten att må bra i en överväldigande värld.

den-hogkansliga-manniskan-konsten-att-ma-bra-i-en-overvaldigande-varld

Den har jag bara bläddrat i eftersom den är tätt skriven på ett ganska akademiskt språk och just då var jag inte i form för att ta till mig sådan text. Den ska dock vara väldigt bra.

Slutligen har jag också till största delen tagit mig igenom Linus Jonkmans Introvert: den tysta revolutionen. Också här är det tal om en lekmans syn på att vara introvert och ibland tycker jag att han hårddrar det hela lite väl mycket, men det finns mycket intressant i den, även för den som inte själv är introvert men kanske lever eller arbetar tillsammans med någon som är.introvert-den-tysta-revolutionen

 Så. Vad är du?

Annonser
Comments
2 Responses to “Introvert, extrovert eller kanske högkänslig?”
  1. Bara anna skriver:

    Oh vad du tar upp intressanta ämnen! Alltid så roligt att kika in här. Har insett att vi är nog ganska lika du och jag, på många plan….

    Gilla

    • Hanna skriver:

      Men å vad jag blir glad att du skriver det. Det betyder så himla mycket att veta att någon uppskattar det jag skriver. Tusen tack! Jag kommer också att följa ditt äventyr med spänning.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: