Återbruk
Här sitter jag och knyter mattfransar. Förra veckans semestertripp gick till min farmor och farfar. På många sätt lever de det downshiftingliv jag strävar efter med den skillnaden att de inte vet vad downshifting betyder. De lever helt enkelt som de alltid har gjort och tar vara på det de har.
I källaren har min farmor ett helt rum som är helgat åt textilier. Vävstolen tronar mitt i rummet och kring väggarna växer berg av mattrasor. Både i form av gamla kläder, lakan och gardiner och i form av färdigrivna trasnystan. Symaskinen står färdigträdd och trådrullar, saxar och måttband finns till hands. I ett sådant rum är det lätt att lappa, laga och ändra.
Handarbetsanalfabet som jag alltid varit är jag dock mest fascinerad av det nyskapade. Att folk kan sy kläder, eller som min farmor, väva mattor. Det skulle jag också vilja, och inte bara för att trasmattor är vackra utan också för att det är ett sånt fantastiskt sätt att ge nytt liv åt utslitna textilier.
Den här gången fick jag alltså med mig ett helt gäng nyvävda mattor, och gamla uttjänta byxor och gardiner ligger nu på mitt golv och ser helt nya ut.
Mattorna kom direkt från vävstolen och varpen hade inte knutits till fransar än så det jobbet sitter jag med nu. Det får mig att uppskatta arbetet som lagts ner på min matta. Jag inser vilken tid som lagts på att riva trasor, sätta upp väven, väva mattorna, klippa isär dem och slutligen knyta fransar och jämna till dem. Jag kommer att vara så mycket mer rädd om dem än om mattan från ICA Maxi för 149 kr därför att jag känner deras rätta värde. Att knytandet dessutom är en bra rehabiliteringssysselsättning för utbrända är ju bara en bonus.
Ett gott liv 