Uselhet

Idag är jag lite ledsen. Min ledighet börjar gå mot sitt slut även om jag ännu har flera veckor kvar tills det är dags. Men om jag räknar baklänges har jag under de senaste nio månaderna jobbat i sammanlagt 7 veckor. På 25%. Vilket gör att jag hade hoppats att varje dag skulle vara lite bättre än den förra. Att även om jag har svackor så kommer jag upp ännu lite högre därefter.

Jag hade inte räknat med att känna mig tröttare och tröttare för varje dag som går. Jag drar mig mer och mer för att gå ut. Jag vill helst bara vara hemma och vila mig frisk. Jag vill sova gott om natten och vakna utvilad, fylld av energi och lust att möta dagen. Och när sedan den energin tar slut är det helt ok att ta en vilopaus och samla ny kraft för att orka med resten av dagen. Kanske inte i samma växel som innan men ändå klara av den.

Nu är det snarare så att jag har svårt att somna på kvällen, sover ganska dåligt och är tvungen att gå upp och köra sonen till skolan innan jag sovit färdigt. Resten av dagen försiggår lite som i en dimma och jag är ganska glad om jag orkar hålla mig vaken hela dagen. Lyckas jag laga middag så är det bra.

Vissa dagar gör jag mer saker bara för att tillfredsställa den där pockande känslan som säger att jag är det jag gör. Att om jag har genomfört något så har jag större anledning att vara nöjd med mig själv.

Jag oroar mig ganska mycket för att snart börja jobba halvtid så som planen är. Hur ska jag orka med det? Jag som knappt orkar med mig själv. Jobbet ska jag nog klara av. Jag är ganska säker på att jag får lov att ta det i den takt jag klarar av och att jag inte kommer att ha särskilt betungande arbetsuppgifter i början. Men sen då? Hur ska jag komma upp på morgonen? Hur ska jag orka jobba vid den tid när jag normalt kraschar på soffan? Hur ska jag orka hämta i skolan, köra hem, fixa mellanmål, laga middag och kanske, kanske göra något för min egen skull?

Idag har jag haft besök av goda vänner. Vi har suttit vid köksbordet i några timmar och fikat och pratat. Haft det gött helt enkelt. Ikväll är jag bjuden på middagsgalej med möjlighet till efterföljande dans. Jag blev tvungen att tacka nej. För att den lilla sociala begivenhet jag åtagit mig på hela veckan tog all energi jag hade. Nu är jag lite yr, har ont i kroppen och måste hålla emot för att inte säcka ihop. Kroppen skriker åt mig att lägga mig ner, men hjärnan säger att jag bör umgås med vänner och ha det trevligt. Jag vill så gärna men det går inte. Och jag blir så ledsen och lite arg samtidigt för det känns så uselt att behöva leva så. bild031

Annonser
Comments
6 Responses to “Uselhet”
  1. Sara Boberg skriver:

    Åhh känner igen mig i så mycket du skriver. Delar din sorg och ”ilska” över behöva leva så där. Att vilja men inte kunna…..det är så frustrerande! Att alltid känna sig trött/slut är inte kul. Har inga super råd att komma med. Men var snäll mot dig själv. Älska dig själv. Men tillåt dig även att känna sorg. Det gör ont att inte orka med….. Och du! Jag älskar att läsa din blogg. Du skriver så bra och om så mycket intressant. Ta det lugnt nu. Kram

    Gilla

  2. hippiemamman skriver:

    Åh, jag känner också igen mig! Har ju jobbat 3 h per dag nu sedan april och märker ingen förbättring. Sover minst 1-3 tim mitt på dagen varje dag och måste vila horisontellt ofta. Har ju två småbarn som är väldigt energikrävande också, jobbet är dock lugnt och välanpassat för mig.

    Men det där med att jag inte märker någon förbättring..
    Vad ska jag göra? Ska jag bara forsätta vila och vänta eller ska jag göra något annorlunda? Lägga om min vardag? Göra fler avslappningsövningar? Eller bara vänta? Det är så svårt…

    Svårt att veta vad som är normalt. Och trist att behöva missa så mycket kul hela tiden. Men kroppen säger ju nej!

    Ps. Bromsade precis framför ”väggen” för tio månader sen och minskade först till 75% från 85% och sen till 37% och det funkar bra. Men jag vill jobba mer!

    Har ni satt en tidpunkt för när du ska jobba 50%? Eller inväntar ni att du mår bättre?

    Fint att du fick träffa vänner på dagen iaf! Jag blir så dränerad av sånt, men det brukar ändå vara värt det om det inte är för länge.

    Hoppas att du mår bättre snart!

    Gilla

    • Hanna skriver:

      Ja det är minst sagt stressande att inte känna att det går framåt. I mitt fall tycker jag snarare att det gått bakåt eftersom jag mådde så pass bra att jag orkade jobba två timmar om dagen i nästan två månader.

      När jag sen gick på föräldraledighet kom tröttheten som ett klubbslag och sen har det liksom inte blivit bättre.

      Jag är alltså inte sjukskriven längre eftersom jag hade föräldradagar som skulle tas nu i sommar för att inte gå om intet. Sonen fyller åtta i höst. Nu har jag fyra veckors semester och sen ska jag vara föräldraledig 50% till slutet av oktober. Därefter är det 75% som gäller.

      Det var mitt eget beslut att göra så eftersom jag räknade med att bli bättre under tiden. Jag är alltså friskskriven.

      Mest känns det nog som ett misslyckande att inte bli bättre trots så lång tid.

      Det var absolut värt det att umgås även om jag var så trött efter att jag kände mig fysiskt sjuk. Nu däremot ligger jag vaken och kan inte sova :-(.

      Jag förstår att du blir sliten av att ta hand om barnen. Jag har bara en som är äldre men blir ändå helt slut när han är hemma.

      Vi får väl helt enkelt ge oss till tåls antar jag, men det vore skönt med ett facit.

      Gilla

  3. mella skriver:

    Låter ju som att du inte är redo att börja jobba igen, alls. Jag har varit hemma i två år pga total krasch och utmattning och prövade att jobba i januari. Stort misstag, klarade knappt tre dagar och tog nog mig ett halvt eller ett år tillbaka i måendet. Och jag kände på mig och visste att det inte skulle funka, men var tvungen att pröva för att få fortsatt sjukledighet. Inte lika svårt att komma upp igen, men kan säga att det är först nu som jag känner att jag skulle orka med ett halvtidsjobb och då sku det vara nåt jag verkligen gillar. Jag kan inte gå tillbaka till min tjänst…
    Om du går tillbaka på 50% nu, och det inte funkar har du inte möjlighet att bli sjukskriven igen då?

    Varm kram till dig! ❤

    Gilla

    • Hanna skriver:

      Skulle det inte gå så har jag en väldigt förstående läkare så att bli sjukskriven skulle nog inte vara några problem. Sen är ju Försäkringskassans bedömning en annan femma eftersom jag varit ”frisk” emellan. Jag försöker ta det som det kommer. Alltid blir det väl någon råd antar jag men jag hoppas att det ska gå. Tack för din omtanke!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: