Kvinnor och utbrändhet

Jag vill tipsa om Anna Laestadius Larssons krönika från Amelia. Den är inte längre ny men en månad hit eller dit gör ingen större skillnad när det gäller utbrändhet. Det har länge varit en uppåtgående trend och det ser inte ut som om siffrorna tänker vända så egentligen blir texten viktigare ju äldre den blir.

Anna Laestadius Larsson skriver att utbrändheten bland kvinnor är en tickande bomb. Jag har tidigare hävdat att utbrändhet (eller utmattningssyndrom/utmattningsdepression som är de egentliga diagnoserna) är en kvinnosjukdom och fick naturligtvis manligt mothugg i den frågan. Jag vidhåller dock att så är fallet, även om också män kan drabbas. Det är en kvinnlig diagnos så till vida att vi som samhälle gemensamt formar normer och strukturer som lotsar kvinnor in i skadliga beteenden.

Jämställdhetsdebatten är påfallande lam när det gäller hur vi ska komma tillrätta med de osynliga barriärerna för kvinnor som inte handlar om osakliga löneskillnader eller kvoteringar i bolagsstyrelser. Missförstå mig rätt, jag tycker det är fullständigt ohållbart att vi inte ens lyckats komma tillrätta med dessa enkla och uppenbara skillnader som så tydligt påverkar vår syn på vad som är manligt och kvinnligt, men frågan är om inte anledningen till vårt misslyckande ligger i de normer som skapar denna genussyn? Är det inte så att vi genom att vidareföra uppdelningen mellan manligt och kvinnligt i livets alla delar till våra barn upprätthåller genusproblematiken som leder till att kvinnor blir sjukare, fattigare och mer utsatta än män? Vi har hört det förut och ändå händer det ingenting. Kvinnor har sämst arbetsvillkor. Kvinnor har lägst lön. Kvinnor har lägre pension. Kvinnor blir i högre grad misshandlade, våldtagna och mördade. Kvinnor jobbar inte bara dubbelt utan tredubbelt genom att också ha ansvaret för både barn och åldrande föräldrar. Att det ser ut så här beror ju på hur vi ser på kvinnlighet och manlighet.

En man förväntas vara aktiv, kvinnan ses som passiv. En man är resultatinriktad, kvinnan är relationsinriktad. Mannen är stark, kvinnan svag. Mannen är rationell och kvinnan är irrationell. Mannen är logisk, kvinnan är ologisk. Män är sexuella och har ett aldrig sinande behov av sex medan kvinnan objektifieras och historiskt inte har ansetts vara förmögen till sexuella drifter. Idag är det väl accepterat att kvinnor är sexuella varelser precis som män men det är fortfarande ingenting som är eftersträvansvärt eller positivt på något sätt. Män är dessutom aggressiva och kan inte rå för att de råkar våldta kvinnor medan kvinnor är empatiska och milda. Män ses som raka och ärliga medan kvinnor ofta anklagas för falskhet och för att snacka skit om varandra. Mannen är lösningsfokuserad och vill ordna problemet medan kvinnan är ett offer som inte kan sluta älta. Mannen bör också vara försörjaren och ta hand om familjen och sin kvinna och kvinnan är den underordnade som förpassas till periferin. Det mönstret speglas i samhället där det även i kvinnodominerade yrkesområden är vanligare att män är chefer än kvinnor. Känns det här igen?

Patriarkatet innebär verkligen inte att män inte förfördelas. Det är inte lätt att försöka leva upp till mansnormen och jag tror att det finns många män som skulle andas lättare om vi inte hade en så snäv mansbild, men faktum är att oavsett om en inte trivs i den traditionella mansrollen så har en som man otroligt många fördelar jämfört med kvinnor. Titta bara på listan ovan och välj vilket du vill vara. Manliga egenskaper är positiva och kvinnliga är negativa, vilket leder till att mansrollen ses som eftersträvansvärd. För att få ett jämlikt samhälle ska kvinnor vara lite mer som män och det är ju naturligtvis ett sätt att lösa problemet på. Men kvinnor som anpassar sig till mansrollen står fortfarande med ansvaret för känslolivet. För barnen. För föräldrarna. För samtidigt som en som kvinna ger sig ut på arbetsmarknaden och ska göra karriär, ta mer plats och förverkliga sig själv, så sitter de gamla normerna i ryggmärgen och en ska också vara husmodern som bakar, inreder och ser snygg ut.

Vi återskapar hela tiden samma könsroller och de lägger ett enormt ok på kvinnors axlar. Det är inte underligt att kvinnor i allt högre utsträckning blir utbrända och vem tjänar egentligen på det? Jag är anhängare av den feminism som Nina Björk representerar i sin bok Lyckliga i alla sina dagar som innebär att vi inte bör sträva efter att kvinnor ska närma sig mansrollens värderingar utan tvärtom att män ska uppgradera kvinnorollens värderingar. Det betyder alltså att vi måste ändra vårt tänkande kring vad som är värdefullt i samhället från ekonomiska termer till relationsmässiga termer. Vi kanske inte alla ska sträva efter att jobba heltid och lämna ungarna på förskola från 7-17? Vore det inte bättre för alla parter om vi allihop jobbade mindre och gemensamt tog ansvar för hem och familj?

Jag vet att många feminister ser det som ett svek mot kvinnans frigörelse att när vi äntligen blivit fria individer som ska göra karriär och befrias från markserviceansvaret så ska det helt plötsligt gå åt andra hållet. Vad är det för feminism som menar att vi bör jobba mindre? Vara hemma med barnen? Det är ju inte feministiskt? Jo, det menar jag verkligen att det är. Jag menar att om vi vänder på leken och män istället eftersträvar att vara mer som kvinnor (i den könsnormativa meningen då så klart, vi är inte alla lika) så får vi ett mer humant samhälle. Ett samhälle där känslor och relationer är viktigare än karriär och ekonomi. För vem skriver inte under på det? Och är en inte särskilt intresserad av att bli bullförälder så slipper en så klart det för poängen är att vi alla ska kunna leva så som vi själva känner är riktigt och värdigt och inte så att allting är millimeterrättvist i ekonomiskt hänseende. För det är det absolut ingen som vinner på och allra minst de barn vi väljer att sätta till världen. En värld som snart inte orkar med den ekonomism som styr våra liv i alla avseenden.En ekonomism som styr den så till den milda grad att inte ens en frigörelserörelse som feminismen kan se utanför dess ramar.

Anna Laestadius Larsson skriver i sin krönika att ”om man samlar alla Sveriges sjukskrivna kvinnor, de som är sjukskrivna längre än 14 dagar, på samma plats skulle de fylla min hemstad Linköping, Sveriges för tillfället sjunde största tätort. När jag blundar kan jag visualisera en sorglig syn av mina gamla gator och kvarter fyllda av kroniskt trötta, deprimerade, sömnstörda och ledbrutna kvinnor.” Synen är så sorglig att jag vill gråta också för att jag känner hur jag är kroniskt trött, ledbruten och sömnstörd så till den grad att jag kanske aldrig kommer att bli bra igen. Psykiska diagnoser är den vanligaste anledningen till längre sjukskrivningar bland kvinnor och utbrändhetsrelaterade diagnoser står ensamma för 40% av sjukskrivningarna. Laestadius Larsson skriver vidare att ”Kvinnorna är det nya proletariatet. Priset är störd sömn, ångest, stress och massjukskrivningar. Men det finns ingen naturlag som säger att det ska vara så. Samhället är vårt och tillsammans kan vi förändra det.”

Det vill jag avsluta det här inlägget med för om jag inte avslutar med hopp så vet jag inte om jag orkar avsluta alls. Vi kan väl ändra på det här nu hör ni? Tillsammans?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: