Vem kan egentligen downshifta?

Downshifting är egentligen bara något för medelklassen. Har en det riktigt bra ställt så behöver en inte downshifta utan kan helt enkelt låta bli att jobba. Ärvda pengar har en förmåga att växa på egen hand vilket gör att om en har turen att födas in i en sådan familj så kan en välja själv hur livet ska se ut. Om en däremot är en fattig arbetarklasstackare, som kanske dessutom råkat in i ett dåligt förhållande och nu lever ensam med tre barn som ska försörjas på en undersköterskelön, så är det inte riktigt lika roligt. Då finns det ingen möjlighet att downshifta. Inget fritt val. Då är downshifting ett tvång som inte alls leder till mer tid för självförverkligande. Då handlar livet om att snåla och spara in överallt, inte för att kunna jobba mindre eller värna om miljön, utan helt enkelt för att överleva. Allt tal om downshifting blir ett hån när allt en önskar är mer jobb så att en kanske ska ha råd med vinterskor till ungarna. Jag tycker inte att det är värdigt med ett samhälle som ser ut så, vilket är anledningen till att jag är så förtjust i tanken om basinkomst. Med en månatlig grundplåt kunde vi alla välja vilken nivå vi vill lägga oss på och se om vi ville/behövde jobba för att dryga ut kassan. Och kassan kanske plötsligt kunde räcka till inte bara vinterskor utan kanske också lite vintersport? Eller vad som nu skulle vara ett glädjeämne i just den familjen. Men om en nu lever så som många svenskar ändå gör idag, med två ganska bra löner, en stor villa med en tv för varje familjemedlem, två bilar och x antal utlandsresor varje år. Med långa arbetsdagar, med trötta fritids- eller förskolebarn. Med hel- och halvfabrikat eftersom en inte orkar/hinner laga mat. Med trötta kvällar i soffan när en tänker att en borde träna/städa/älska med sin partner men i stället somnar strax efter att barnen kommit i säng. Med trötta och stressiga morgnar där ingen gjort lunchlåda och ingen köpt frukt till barnens fruktlåda. Med dyr städhjälp eftersom en inte hinner/orkar med att städa själv. Om en lever så att det enda sättet att orka med är att köpa en dyr resa för hela familjen till semestern för att komma bort och vila upp sig. Då är det dags att downshifta. För det fina med kråksången är att alla tjänar på det. Dina barn tjänar kanske mest av alla eftersom de plötsligt får mer tid hemma med sin förälder. Du själv får med största sannolikhet mer livskvalité när du plötsligt orkar och har lust. Jorden mår bättre när du inte längre har råd att konsumera onödiga prylar och resor till jordens alla hörn. Men också den som inte kan downshifta kan möjligen tjäna på din downshifting. Plötsligt kanske det finns fler timmar för en vikarie? Eller någon som är timanställd kanske kan få en säkrare anställning? Deras barn kanske får mer utrymme och mer vuxentid i förskolan och på fritids när dina barn är hemma och får sin vuxentid. Eller kanske kan de barnen vara de kompisar som kan komma med hem till dina barn och leka medan deras föräldrar med gott samvete kan jobba ihop till vinterskorna. Kanske idealiserar jag nu men jag tycker att vi bör göra det. Vi bör försöka föreställa oss det samhälle vi vill ha och sträva efter att uppnå det. Så. Hur går det till? Hur avgör en vad som funkar? Kan en ens gå ner i tid? De frågorna tar jag med mig till kommande inlägg. Och har du tips och förslag så kom hjärtans gärna med dem i kommentarsfältet!

Annonser
Comments
9 Responses to “Vem kan egentligen downshifta?”
  1. Händelsevis skriver:

    När jag lever instängd i min bubbla av medvetna medelklass människor i ett typiskt hipsterområde glömmer jag ibland att de flesta i Sverige inte lever som oss. Förmodligen har du rätt i allt det där med bilar, en tv per person, utlandsresor och städhjälp men det är så långt ifrån min verklighet att jag ibland glömmer.
    Hur ska vi få alla dem att läsa våra bloggar? Ibland är det ju lite som att predika för de redan frälsta… känner du också så?

    Gilla

    • Hanna skriver:

      O ja. Det är så mycket jag vill dela med mig av till dem som behöver det. Men de som behöver det är inte intresserade av mina råd. Så vi kan väl inte göra mer än att harva på och hoppas att vi sprider ringar på vattnet.

      Idag presenterade jag en arbetskritisk bok på jobbet när vi hade boktips. Där hade jag verkligen en annan publik så just idag känns det som om jag har gjort min plikt. 🙂

      Gilla

      • Händelsevis skriver:

        Bra där! Jobbet är ju ofta ett bra ställe att vidga sina vyer, och sina kollegors 🙂
        Men på mitt jobb blir jag betraktad som ufo när jag pratar om basinkomst. Tack och lov för nya unga vikarier som är lite mer öppensinnade!

        Gilla

      • Hanna skriver:

        Haha, ja bland kollegerna kan det nog vara blandad pott även om just bibliotekarier brukar vara rätt progressiva. Just den här gången var det dock för allmänheten och alltså något jag fick betalt för att göra. Oh, the irony!

        Gilla

  2. Peter skriver:

    Du skriver bra! Det är en sak jag undrar över. Jag har noterat att en del människor börjat skriva ”en”.
    ”Idag har en bakat bröd.”
    Jag minns att en del gamla östgötar pratade så. Hela texten läses alltså i mitt huvud på riktigt grov östgötska. Varför har man börjat med detta?

    /Peter

    Gilla

    • Hanna skriver:

      Tack så mycket Peter. Det är alltid kul att höra.

      Vad en beträffar så är det för mig tudelat. Jag är nämligen ursprungligen västgöte och även där är pronomenet en av gammalt ursprung. Jag har alltså vuxit upp med en likaväl som man och det faller sig helt naturligt att använda det i skrift. I tal är det svårare eftersom jag inte längre talar särskilt utpräglad västgötska och det förutsätter ju lite, som du skriver, att en brer på lite grovt mä dialäckten. Därmed har jag lite svårt för att använda det i officiella sammanhang men det är nog en vanesak.

      Den andra, och viktigare, anledningen till att använda en istället för man är helt enkelt feministisk. Vi har ett språk som är starkt influerat av könsuppdelning och i kölvattnet efter hen dök också en upp som ett, mycket mindre omdebatterat, alternativ. Man betyder ju faktiskt ursprungligen en mansperson och det är inte jag. Jag har vuxit upp med att säga en och vill återta ett gammalt språkbruk som tryckts undan av det nyare man, som inte inkluderar 50% av befolkningen.

      Jag tror att språket formar världen och att världen formar språket i en stor cirkelformad rörelse. Därmed tror jag att mitt medvetna språkbruk kan bidra till en förändring i den allmänna attityden och jag tror också att om vi inte förändrar även små detaljer som könade uttryck så kommer förändringsarbetet mot ett jämställt samhälle ta så mycket längre tid. En är alltså ett bidrag till jämställdhetskampen.

      Jag ber on ursäkt för det enormt långa svaret så här på kvällskvisten, men jag hoppas att jag lyckats komma med en vettig förklaring.

      Gilla

  3. Josefine skriver:

    Jag älskar att läsa din blogg! Du skriver så bra om så bra saker! Ville bara säga det 🙂

    Gilla

Trackbacks
Check out what others are saying...
  1. […] Här kommer nästa del i mina downshifting-funderingar. Första delen hittar du här. […]

    Gilla



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: