Lite skit i hörnen är bättre än ett rent helvete

Posted by Hanna on 4 mars, 2015 · 2 kommentarer

Jag läser just nu tredje delen i trilogin om Maj Berglund som börjar med boken Att föda ett barn och som kom 2010. Andra delen heter Sörja för de sina och hamnade på hyllorna 2012 och under förra året kom sista delen, Liv till varje pris, som förärades med Augustpriset 2014. Av den anledningen var köerna på boken långa och jag har inte fått den förrän nu. Det blev ett kärt återseende med Maj och den här gången blev det också en personlig upplevelse. Jag upptäckte nämligen hur närbesläktade jag och Maj egentligen är.

Maj är en arbetarflicka från Östersund som i slutet av 1930-talet flyttar till Örnsköldsvik för att läka såren efter en olycklig kärlekshistoria . Där möter hon Tomas, en äldre, frånskild man, och blir oavsiktligt gravid. Majs olycka vet inga gränser men hon fogar sig i sitt öde och gifter sig med Tomas. Han är fabrikörsson och ingår i en stor släkt med festliga sällskapsmänniskor som inte spottar i glaset. Första barnet, Anita, kommer till världen och Maj har det svårt. Hur ska hon klara allt? Hon som inget förstår och som inte vet hur man ska föra sig. Hon som aldrig ville ha det här livet. Hon som så desperat söker mening genom ett klanderfritt hem med blankad diskbänk och nybakade kakor. Hur ska hon kunna vara en god hustru? Hur ska hon kunna vara en god mor? Och så den krävande svärmodern på våningen under. Och maken som plötsligt blir våldsam av spriten och hamnar i rehabilitering.

Tomas alkoholproblem blir en livslång resa där Maj aldrig uttalar klandret och oron som ligger bak hopknipta läppar. Hennes arbete är oändligt och samtidigt vill hon hålla sig ung och snygg. Höga klackar, snäva kjolar och rött läppstift. Det finns alltid en bulldeg på jäsning, alltid en matta som ska piskas, mat som ska lagas och fönster som ska putsas. Relationerna med man och barn kommer liksom i andra hand för Maj har aldrig tid eller ens lust. Utflykterna där hon aldrig följer med. Lantstället där hon aldrig riktigt trivs. Barnen som blir bortskämda och inte ser vilket slit som ligger bakom deras privilegierade uppväxt. Som fjärmar sig och klandrar modern för hennes avhållsamma sätt.

Och så kommer de ekonomiska problemen. Plötsligt försvinner deras privilegierade livsstil och saker förändras drastiskt. Maj bestämmer sig efter 30 år för att ta ett arbete och upplever förnedringen i att inte duga, inte räcka till. Hon är ju ”bara” en hemmafru. Tiderna förändras och 50-talet har nu övergått i 60-tal. För Maj är det svårt att följa med och hon håller fortfarande den hushålleliga fanan högt.

Det känns i många avseenden som om jag läser om mig själv när jag läser om Maj. Eller om min mamma. Eller om min mormor. Vi kommer från samma klass. Vi har samma ursprung. Även min kvinnolinje har hyllat samma dygder. Flit, renlighet, sedesamhet. Hembakt och hemlagat. Rent! Inte vila, inte pusta. Inte sova på dagen. Kämpa på. Stryka, putsa, vädra, skura, diska, tvätta, ordna. Kamma mattfransar. Duka snyggt.

Och samtidigt som jag vämjs vid det inre tvånget som Maj känner, som jag känner, så vämjs jag vid nedvärderingen av det oerhörda jobb det är att sköta ett hushåll. Ingen uppskattar Majs vedermödor. Ingen ser kärleksförklaringen i den bäddade sängen och de nybakta bullarna. Att bara vara hemmafru visar sig inget värt när Maj anser sig nödsakad att söka sig ut på arbetsmarknaden. Maj som har arbetat mer än heltid, utan semester i över trettio år. Är det så lite värt?

Och idag förväntas vi sköta våra hem efter vårt riktiga jobb. Lite skit i hörnen är bättre än ett rent helvete. Men hade vi accepterat det på våra arbetsplatser? Mitt kylskåp hade fått underkänt på en restaurang. Likaså ugnen. Skafferiet är inkletat i en blandning av rapsolja och diverse mjöl och müsli. Spegeln på toaletten har inte putsats på evigheter. Ingen kan se ut genom fönstren. Men det är inte viktigt. Inte i ett hem. En måste slappna av. För hemma får vi inte betalt. Och pengar är tydligen allt som betyder något.