Jädrar i min lilla låda

Jag fick en fråga för ganska länge sen om hur jag mår. Jag orkade inte svara. Jag fick frågan om det funkar att jobba 75%. Jag orkade inte svara. Jag har ganska länge tänkt att skriva ett kort inlägg för att uppdatera läget. Men jag orkade inte. Jag orkade inte heller träffa vänner, städa hemmet, gå promenader eller fixa i trädgården. Jag orkar jobba. Men det är nätt och jämnt.

För några veckor sedan grät jag för att jag var så trött, så trött. Jag trodde jag skulle bli sjukskriven igen. Jag ångrade mitt dumma, plikttrogna, korkade beslut om att gå ner i tjänst och avsluta sjukskrivningen. För vad händer om jag blir tvungen att gå ner i tid igen? Jag får mindre pengar. Det är vad som händer. Och det har jag ordnat alldeles själv. Staten har inte tvingat mig. Arbetsgivaren har inte heller tvingat mig. Jag gjorde det helt av fri vilja. Men ändå kan jag inte se det som mitt eget beslut. För om jag inte blivit sjuk av mitt eget jobb hade jag fortfarande haft en bra heltidslön. Och om jag inte hade upplevt det som snudd på omöjligt att bli frisk under en sjukskrivning så hade jag åtminstone haft en ganska god del av min inkomst.

Nu har jag gått upp 25% i arbetstid och gått ner en hel del i inkomst. Det är dumt. Korkat. Plikttroget. Och duktigt. Jag skulle ju sluta vara så jävla duktig.

Istället spenderar jag all min tid med att försöka mäkta med. Att försöka planera in vila så att jag ska orka ta mig till jobbet och orka stanna där hela dagen. Allt det roliga i mitt liv försvann så jag försöker ha roligt på jobbet. Utvecklar, förbättrar, startar upp. För jävla dumt!! Jag måste tagga ner. För i samma ögonblick som min sjukskrivning tog slut försvann också frågorna om hur jag mår och hur min arbetssituation fungerar. Det är liksom inte intressant längre för nu ser siffrorna bra ut.

Och här går jag och existerar. Jobbar, sover, äter, vilar. Försöker hänga ihop. Det är inte roligt. Jag vill inte existera, jag vill leva!

Och så ikväll så fick jag ett mail. Jag har länge stått i kö till en amatörteater, faktiskt så länge att jag glömt bort det, och ikväll fick jag frågan om jag vill ha en plats. Jag skulle testa för en av systrarna i Tjechovs Tre systrar och bara tanken om en annan värld förförde mig fullständigt. Och så kom rädslan. Tre timmar varje torsdagkväll. Efter att jag haft en lång dag på jobbet. Varje vecka höst -15 och vår -16 och sedan uppsättning hösten -16. Vågar jag det? Tänk om jag inte orkar? Tänk om jag kraschar?

Och där. Just precis där och då blev jag arg så att det sprudlade i mig. Varför ska allt i mitt liv gå ut på att orka jobba? Varför kan inte jag få ha ett meningsfullt liv för att lönearbetet ska gå före allt? Varför väljer jag konstant bort allt socialt umgänge och inspiration för att det tröttar mig? Jag vill inte mer. Jag ställer inte upp på det. Nu jädrar i min lilla låda får det hända något. Så. Vad säger ni? Teater eller inte teater?

Annonser
Comments
5 Responses to “Jädrar i min lilla låda”
  1. Händelsevis skriver:

    TEATER!! Kultur är underbart och stärkande och berikande och om jag inte fick ha kultur i mitt liv skulle jag gå under!
    Alla negativa grejer om att du kanske inte orkar och hur ska det gå med jobbet tror jag redan du tänker på själv tusen varv. Det enda jag har att tillägga är att ibland kan kultur ge energi och läkning på ett sätt som inget jobb eller städande kan göra. Lycka till! Tänker på dig och har undrat hur du har det.
    En styrkekram skickar jag och en kulturkick önskar jag dig 🙂

    Liked by 1 person

    • Hanna skriver:

      Tack fina! Det är ju precis så det är och det ser jag ju i mitt jobb varje dag. Och ändå är det så svårt att vända på situationen och tänka att det är samma sak för mig. Jag tror jag lutar åt att testa. Fint med pepp!!

      Gilla

      • Händelsevis skriver:

        Ja, visst är det knäppt att man kan fatta och hålla med om vissa resonemang men ändå inte applicera dem på sig själv. Har varit med om liknande så många gånger. Det verkar aldrig som jag lär mig…

        Gilla

  2. Karin Lilja skriver:

    Hej Hanna!

    Har följt din blogg på lite avstånd och tycker att den är spännande, för den ligger så nära som jag själv har det eller har haft det – och många andra också, tror jag.

    Varje situation är unik, och jag vet inte exakt hur du har det, men om det hade varit jag hade jag valt teatern, eller det som hade gett motsvarande känslor för mig. Det bryter tankemönster och kan ge energi till att orka det där som man egentligen inte orkar, tror jag.

    Sedan är det lätt att vara klok åt andra men inte åt sig själv. Men jag tror att få ett andrum, ett eget rum om man så vill, kan vara befriande och göra att man ser på saker på ett annat sätt. Att använda kroppen på det sätt man gör i teatern kan kanske också hjälpa?

    Sedan känner jag igen mig i den där grejen med att man ska vara sådär käck på jobbet. Foten i kläm, jajamensan! Som om man inte får lov att visa den ömtåliga, bräckliga, arga, glada människa man är på jobbet, utan bara vara ljummet professionell. Urtråkigt, ju!

    Vet inte om min kommentar var till någon hjälp (eller stjälp), men jag tror att det jag vill säga är att jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Och så ett stort HEJA.

    /Karin Lilja

    Gilla

  3. Hanna skriver:

    Hej Karin! Vad kul att du tar dig tid.
    Det är alltid meningsfullt med andras synvinkel och att du stämmer in i kören som röstar på att våga ger mig luft under vingarna. Tack så mycket!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: