En lång och trist förklaring

Det skulle inte vara orimligt att tro att den här bloggen inte lever längre. Det har inte hänt något här på väldigt länge och jag har inte ens haft dåligt samvete över det. Jag vet inte om jag borde lägga ner. Det tar ganska mycket tid att blogga och trots att jag tycker att det ger mycket när jag gör det så kräver det ändå ansträngning. När jag var sjukskriven och gick hemma på heltid fanns det ett annat utrymme både i tid och i tankar som inte finns nu. Jag får inte lika mycket input och idéer nu som då. Jag har inte tid och kraft till att göra omställningar i mitt liv. Ju mer jag jobbar ju mer konsumerar jag för att hålla mig flytande. Min sista utpost var det hembakade brödet som jag inte ville släppa men även det börjar bli en boja.

I julas var jag ledig i nästan tre veckor. Jag räknade ner till ledigheten i flera månader för jag var så trött, så trött men när den kom gav den inte så mycket återhämtning som önskat. Helgen innan jul reser vi alltid till min farmor och farfar 40 mil bort för att fira lilla jul och träffa släkten. Ofta är det enda gången på året det sker så den traditionen betyder mycket för mig. Det innebär dock att jag jobbar fram tills det är dags att åka. Två dygn senare var vi hemma och först då kunde jag gå igång med julförberedelserna. Det skulle handlas, städas, pyntas och köpas gran. Mat skulle lagas och kläder skulle tvättas. Oavsett var jag lägger ribban blir det stressigt och tröttsamt och jag vill inte ta ner ribban helt. Jag tycker det är orimligt att skala bort allt som har med hemarbete att göra till förmån för arbete och sen skuldbelägga den som blir trött och stressad av både och. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag vill städa och ha det fint i mitt hem. Jag vill baka bröd och godsaker till fikat. Jag vill laga god och närande mat. Jag tycker det är basaliteter i ett hem. Utöver det tycker jag att det bör finnas plats för kreativa projekt, sport och lek om en nu gillar det och tid att hitta på roliga saker med folk en gillar.

Nåväl. När juldagen kom var min plan att bara ta det lugnt. Läsa böcker, se på film, sticka och ha det skönt. Jag var så trött att varje dag var energilös. Det verkar som om jag hade tagit för mycket ur långtidsförrådet av energi och det tar tid att fylla på.

Så blev det nyårsafton. Och en av katterna försvann. Redan klockan 16 på eftermiddagen blev folk som tokiga och smällde smällare och raketer om vartannat. Om katterna tycker det är obehagligt inomhus så är det inget mot hur de upplever  det utomhus. Vi lockade och letade men ingen katt kom fram. Hela natten smällde det av och till och trots att vi vakade vid dörren hela natten kom ingen katt hem. Jag visste nog inte innan hur mycket katterna betyder men den dagen var det som om något gick sönder i mig. Vi letade hela dagen och när natten kom turades vi om att sova. Klockan halv tre på natten hittade vi honom. Inklämd i motorhuven på en bil där han ömkligt och desperat jamade på hjälp. När han hörde våra röster verkade det som om han fick extra krafter för efter tio minuter hade han tagit sig ut på något sätt. Oljig, smutsig och alldeles ledbruten. Det var i sista momangen för den natten blev det minusgrader.

Det behövdes nästan alla resterande lediga dagar att återhämta mig efter flera dagar av konstant vankande och vandrande och flera nätter av högst sporadisk sömn.

Sista dagen på ledigheten bytte vi sovrum i familjen, vilket länge varit en plan som ingen orkat genomföra. Det blev bra och var roligt och det var ju ändå bara två dagars jobb första veckan så det kändes helt ok.

Men det var det inte. Jag kraschade på helgen och fick ingen ork förrän framåt söndagskvällen. Veckan innebar jobb i vanlig ordning med en dags jobb hemifrån vilket alltid känns lyxigt och ändå. Det kändes som en lättnad att vabba på fredagen men helgen blev i stort sett lika trött som den föregående. Följande vecka gick med vab och sjukdom och avslutades med en hjärnskakning i skolan. En av våra bilar gick sönder och det blev ett pusslande med hämtning och lämning och passande av arbetstider.

Till slut förra tisdagen återgick jag till arbete. Tröttare än någonsin. Det var ingen extraordinär vecka på jobbet utan fyra ganska vanliga arbetsdagar, men jag fick tunnelseende, stel nacke och migränhuvudvärk. På fredagen gick jag hem tidigt och sedan spenderade jag hela helgen med vila. Jag menar hela helgen. En dryg timme på söndagen hjälpte jag till att städa eftersom det inte blivit städat ordentligt sedan innan jul. Enter kattallergi. Det var alltså helt nödvändigt att få rent för att jag skulle kunna andas och jag räknade med att jag skulle orka lite efter två dygns vila. Men det gick så där.

Nu är det måndag morgon. Framför mig ligger fem hela arbetsdagar och jag letar efter numret för att boka en läkartid. För det här går inte. Jag kan inte leva så här.

Så. Om ni undrat var jag varit så har ni förklaringen här. Jobba 75% funkar dåligt för mig.

Annonser
Comments
5 Responses to “En lång och trist förklaring”
  1. Hanna skriver:

    Jag blir ledsen när jag hör hur du mår och hur du lever. Jag önskar att du fick vara sjukskriven i lugn och ro för att återhämta dig och bli frisk igen. Jag önskar dig allt gott och hoppas du fortsätter att blogga i den takt du själv har lust till. Jag förjer dig via feedly så dina inlägg dyker upp där oavsett hur ofta eller sällan det blir. Kram

    Gilla

    • Hanna skriver:

      Jag blir ledsen när du blir ledsen över mitt liv. Det känns extra sorgligt och värdelöst då. Som tur är lindar din omsorg också in det ledsna och gör mig lite mindre ledsen. Det känns fint.

      Bäst av allt är att trots att mitt liv låter värdelöst så är jag ändå rätt glad och lycklig. Min kropp sviker mig men jag har det bra i det stora hela. Och att inte vara deprimerad är verkligen något att vara tacksam för.

      Tack för din fina kommentar.

      Gilla

  2. Minna skriver:

    Åh nej, sluta inte blogga! Eller – är det rätt beslut för dig ska du förstås fatta det. När orken tryter är ju det enda att göra att skära ned på aktiviteterna. Men jag läser din blogg med stort intresse (befinner mig i en liknande situation) och skulle verkligen sakna den om du slutar. Och dessutom vill jag gärna veta hur det går för dig!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: