Ja, jag kanske är överkänslig eller så är det du som är underkänslig?

Jag önskar att jag hade en bild att dela med mig av för jag ser att det fortfarande är en adventsbild som ligger överst på bloggen, men det kan inte hjälpas. Det blir ingen bild. Ni får föreställa er mitt glåmiga ansikte i mitt bleksiktiga liv.

Jag har varit sjukskriven på 25% sedan mitten av februari i hopp om att det skulle vända den dåliga trenden med mindre energi för varje dag, men det har inte lyckats. För två veckor sedan byttes datasystem på mitt jobb och det har varit ett helvete. Alla verkar överens om att det är skit och att det är stressande, men ingen verkar tycka att det är anmärkningsvärt att tvingas jobba med ett system som fungerar så dåligt. Det är möjligt att jag i mitt försämrade tillstånd är överkänslig, men det känns som om det tas alldeles för lätt på den stress som tekniken faktiskt medför på en arbetsplats.

Jag försökte i alla fall ta mig själv på allvar och meddelade min chef att som det fungerar i nuläget klarar jag inte av att vara på jobbet och möta användarna på biblioteket utan att min kropp tar stryk på grund av stress och ökad arbetsbörda. Snabbt som ögat kallades personalkontoret in för att titta på vilket rehabiliteringsansvar arbetsgivaren har i det läget. Resultatet blev att arbete i informationsdisken är kärnan i att vara bibliotekarie varför jag inte kan slippa den arbetsuppgiften ens under en begränsad tid. Så långt sträcker sig inte rehabiliteringsansvaret nämligen. Rådet jag fick var att antingen skjuta ifrån mig stressen och ansvaret när jag är på jobbet eller att sjukskriva mig på heltid ett par tre veckor. Vilket inte är så helt lätt i dessa byråkratiska dagar. Frågan ställdes också om jag verkligen passar som bibliotekarie?

Så nu har jag varit hemma i tre dagar och planerar att vara hemma hela veckan. Jag sover på dagarna och när jag är vaken läser jag. Jag har inte orkat något annat. Inte sticka, inte se på tv, inte yoga och inte promenera. Efter fem dagar hemma är jag fortfarande helt utpumpad, men inte längre lika ledsen som jag var efter rehabiliteringsmötet i fredags när jag kände mig värdelös och ifrågasatt. Resultatet av dylika möten är varje gång att jag känner mig misslyckad och som om jag har en felaktig personlighet, vilket skulle betyda att det är jag som måste förändras och inte arbetsplatsen eller samhället. Det är så klart en bekväm inställning att ha för alla utom för mig. För mig är det förödande och det är också den allra främsta anledningen till att jag på eget initiativ friskskrev mig i somras och hoppades att det skulle fungera att jobba 75%. För att hela sjukskrivningsprocessen gör mig så ledsen och så sjuk. Jag gråter när jag träffar en läkare. Jag gråter när jag har möte med personalkontorets personal. Och de tittar alla medlidsamt på mig och frågar om depression och talar om känslorna utanpå kroppen. Trots att jag understryker att jag inte är deprimerad. Att jag är glad och nöjd med mitt liv. Att jag blir ledsen på grund av situationen jag befinner mig i. Att behöva förklara varför jag inte fungerar som jag ska. Ändå känner jag mig nedlåtet behandlad och alla talar om att det viktigaste är att jag ska må bra och sen talar de om för mig hur jag mår och vad jag måste göra för att det ska bli bra. Jag önskar att det vore så enkelt för då slapp jag sitta där och känna mig förnedrad. Slapp känna mig misslyckad och värdelös som inte ens klarar av att leva.

Nu känner jag mig snarare arg. Arg på systemet som tvingar mig att jobba när jag inte är frisk. Som tvingar mig att försvara mig när jag inte har gjort något fel utom att vara hängiven och duktig, så som jag fick lära mig när jag växte upp. Som inte kan erkänna sina inbyggda fel utan lägger skulden på individen trots att statistiken talar om strukturella problem.

Jag önskar att sjukskrivning verkligen innebar sjukskrivning. Gå hem och tänk inte mer på det här nu. Kom tillbaka när du känner dig redo. Inte: gå hem och logga in på Mina vårdkontakter, leta reda på ditt läkarintyg och skicka det själv till Försäkringskassan. Fixa sedan att du själv kan skriva ut intyget för att lämna det till din arbetsgivare. Ring sedan till din arbetsplats sjukanmälningsföretag för att få rätt på din anmälan. Justera själv din arbetstid och dina arbetsuppgifter, utom dem som gör dig sjukast för där har vi inte råd att sätta in någon vikarie. Ring sedan till kuratorn som har telefontid en timme i veckan på precis den tid då du måste vara i informationsdisken. Se till att få en tid och boka också in dig på medicinsk yoga. Ta sen kontakt med personalavdelningen och se till att de skickar en sjukanmälan till Försäkringskassan så att du kan gå in och ansöka om ersättning. Ansök sen om ersättning och berätta med dina egna ord varför du förtjänar att få sjukpenning och varför du inte kan jobba trots att det finns ett sjukintyg där det redan står beskrivet. Gå sen på rehabiliteringsmöte på din arbetsplats och förklara vad det är i en stressig situation som gör dig stressad och vad du tror ska bli konsekvensen av din stress. Gå hem och sjukanmäl dig på heltid fast bara i en vecka för sen måste vi ha ett nytt sjukintyg och då måste du igen ringa vårdcentralen och kanske riskera att vänta på svar om en läkartid i två veckor igen, precis som förra gången, och då är det redan för sent.

På måndag går jag tillbaka till jobbet och försöker härda ut tills min nästa läkarkontakt som är inbokad om två veckor. På något sätt ska det väl gå. Men allt det här gör mig inte mindre trött. Det kanske var och en kan förstå?

Annonser
Comments
2 Responses to “Ja, jag kanske är överkänslig eller så är det du som är underkänslig?”
  1. Händelsevis skriver:

    Det låter ju verkligen helt galet att du ska behöva stå ut med det där!
    Jobbet är ju en så stor del av livet, eller vardagen eller vad man nu ska säga, att när det inte funkar där funkar ju ingenting. Hur kan de tro att man ska fortsätta jobba utan att bli påverkad med ett datasystem som funkar så dåligt?!? Min mamma är också bibliotekarie och har haft datastrul av stora proportioner på sitt jobb det senaste. Lät helt knäppt även när hon beskrev det.
    Och sjukskrivningskarusellen, suck säger jag bara. Hur kan de tro att man ska klara allt det där ens när man är frisk?

    Gilla

    • Hanna skriver:

      Ja, jag vet ju inte. Det känns som om jag är överkänslig men det kan jag ju inte hjälpa. Fint att höra att jag inte är ensam om att tycka det är snett i alla fall för jag undrar ofta om det är mig det är fel på.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: