Att vakna, att orka och att leva

Nä men titta, ibland hjälper det att ta hål på bubblan. Jag är här igen, för andra dagen på raken. Mest tror jag nog det beror på min stilla vecka (inte i kyrklig betydelse då, den kommer visst först nästa vecka) där jag inte företagit mig någonting och heller inte har hämtat eller lämnat barn i någon större utsträckning. I dag hade jag nämligen ett uns av energi när jag steg upp ur sängen. Det yttrar sig så att jag efter dusch, frukost och tömning av diskmaskinen inte genast behöver kollapsa på soffan och eventuellt till och med sova utan fortfarande har lite kraft och lust att göra något av dagen. Nu har jag lust att blogga och skriva.

Fem dagar tog det alltså. Kanske hjälpte det också att ösa ut min frustration och förtvivlan här? Det var ju mycket av den anledningen jag började skriva för snart två år sedan, för att ha ett andningshål och kunna sortera mina tankar och när jag skriver så inser jag att jag behöver det. Men när jag är utmattad är det långt bort i tankarna att ens försöka orka. Liksom allt annat som är roligt. Jag vet snart inte. DN skrev en artikel för några år sen som handlar om den osynliga nedsatta arbetsförmågan. Det vill säga hur en försöker fungera på jobbet så att ingen ska märka att en inte klarar av det och lägger all kraft på att orka med de timmar en spenderar där. Resten av livet blir ett ingenting där en undviker att delta i några som helst sociala aktiviteter.

Forskaren Monica Bertilsson från Göteborgs universitet som skrivit en avhandling om arbetsförmåga och psykisk ohälsa säger att: ”Det är även vanligt att man känner att man har en ”arbetsfasad”. Personerna kallade det för ett skal, en kostym eller liknande. Man tar på sig fasaden och kan fortsätta jobba. Samtidigt känner man sig avstängd, oskyddad och osäker, man känner att man kan bli ”avslöjad”. Detta finns beskrivet tidigare, hos personer som försöker dölja sina depressionssymtom. Men här handlade det också om fasaden som ett hjälpmedel för att kunna vara kvar i arbete. Någon uttryckte att när man inte längre kan sätta på sig fasaden, då blir man arbetsoförmögen.”

Och ja, det kan jag ju skriva under på. Hon säger också att: ”Man kompenserar osäkerheten genom att ständigt kontrollera om man har gjort rätt och skriva listor. Även efter arbetsdagens slut kan man fortsätta att fundera, ”missade jag något, har jag gjort allt rätt”?”

Jag blir nästan rädd av hur precist jag passar in på beskrivningen. Jag lyssnar ofta på ljudbok i bilen när jag pendlar men på senaste tiden har jag inte kunnat koncentrera mig särskilt bra på att lyssna. Adrenalinet har ofta fortfarande pumpat i kroppen och jag har haft svårt att koppla av även om jag känner att jag är helt slut någonstans under allt det där. För att kunna sätta en gräns mellan arbetsdagen och min fritid blir jag ofta tvungen att högt för mig själv tänka igenom arbetsdagen och vad jag faktiskt har hunnit med för att mentalt kunna checka av att det är ok att gå hem nu. Att det är ok att sluta tänka och oroa mig för att jag missat något.

Det är så svårt att veta hur det känns när en är frisk. Det är det största bekymret med den här sjukdomen tycker jag. Att inte veta vad som är friskt och vad som är sjukt. Jag trodde att jag var ganska så frisk. Och när jag sen stannar hemma på uppmaning av min arbetsgivare så känner jag mig så väldigt, väldigt sjuk. Vad är vad och varför är det så? Jag vill inte analysera mer. Jag vill bara vakna, orka och leva.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: