Friår och drömmar
Igår började jag läsa Jens Andersens biografi om Astrid Lindgren, Denna dagen, ett liv. Astrid Lindgren har varit min idol sedan jag var liten och det grämer mig något oerhört att hon dog innan jag hann träffa henne. När jag läser Andersens fina skildring av ett liv kantat av succé såväl som sorg, väcks min lust till skrivande igen och den så länge närda författardrömmen vaknar till liv. Jag avundas hennes möjlighet att skriva och att inrätta livet efter sitt arbete. Astrid längtade alltid till naturen och jag har svårt att förstå hur hon kunde bo i Stockholm hela sitt liv eftersom också min själ trängtar efter vinden och grönskan och den lisa som naturen kan ge. Troligen kunde hon det eftersom hon hade sitt hus i Stockholms skärgård där hon kunde dra sig undan och isolera sig när hon kände det behovet.
Jag tror att om jag kunde få leva det livet så skulle jag bli frisk. Om jag kunde styra min egen vardag, skriva hemifrån och (förhoppningsvis) försörja mig genom att bli publicerad så skulle det hela liksom falla på plats. Synd bara att det är så få det lyckas för. Synd också att jag är uppfostrad i någon sorts sträng luthersk arbetarklassanda som säger mig att det är fel att säga upp sig från en tillsvidareanställning eftersom det är fint att arbeta och bättre en fågel i handen än tio i skogen och allt det där. En vet vad en har men inte vad en får. Vad skulle hända om jag skulle säga upp mig för att försöka mig på mina drömmar om att skriva och odla min egen mat och min sambo plötsligt fick för sig att flytta ifrån mig? Då skulle jag verkligen stå på bar backe och kanske inte kunna betala hyran och det är ingenting som min ångestfyllda själ skulle våga sig på.
Men tänk om en kunde återinföra friåret? För basinkomst lär ju inte hända under min tid, men åtminstone ett år kunde en få. Då en kunde prova sina vingar. Kanske hinna etablera sig på något vis. Hinna lära sig hur det ska gå till och kanske hinna skaffa sig kontakter eller en plattform? Det går inte samtidigt som jag jobbar så mycket har jag ju förstått. Men drömma kan jag i alla fall. Kanske går det en dag.
Ett gott liv 