Sommarens magi

Posted by Hanna on 1 juli, 2016 · 4 kommentarer 

I går kväll hade jag en magisk stund med mig själv i sommaren. Jag har alltid tyckt om att promenera i skymningen och alldeles särskilt i sommarskymningar. Av någon anledning har jag tappat bort det där fullständigt i vuxen ålder och ser istället för mig en massa andra saker jag måste/borde göra. Men igår hade jag för första gången på väldigt länge en dag i fullständig frihet. Jag hade inga som helst förpliktelser mot vare sig mig själv eller någon annan. Ingenting var inbokat, ingenting ”borde” göras och ingenting förväntades av mig. Jag var rätt trött och sliten redan på morgonen eftersom jag haft en längre period med sämre mående igen, men min fullständiga frihetskänsla gav mig så mycket energi att ändå orka med och stå ut på ett helt annat sätt än normalt. När kvällen så kom kände jag kallelsen utifrån och drog helt sonika på mig min alldeles nyfärdiga islandströja och gick ut.

Himlen var så där magiskt rosa och lila och solen hängde som ett rött klot precis över horisonten. Det hade regnat under dagen och världen doftade av jord och gräs och liv. Fåglarna drillade som vansinniga och jag hade vansinnigt vacker musik i öronen och kände hur hjärtat svällde. Jag kände hur mycket jag ville vara just här och just nu och bara ta in världen omkring. Så kom jag ihåg att jag startat Runkeeper innan jag gick ut för att ha lite koll på hur långt jag gick och blev lite stressad över att jag inte gick mer effektivt. När jag hörde min egen hjärna formulera den här fullständigt bisarra tanken var det som om det gick upp ett ljus för mig.

Jag skapar stress i alla möjliga situationer som är alldeles, alldeles onödig. I det ögonblicket var jag fullständigt i nuet, fullständigt avslappnad och tillfreds vilket så klart är vad jag behöver för att någonsin kunna bli bättre. Och just i det ögonblicket lägger sig den lilla djävulen jag har på axeln i och säger åt mig att skynda, stressa, gör något viktigt, nyttigt, effektivt. Men jag vill inte det. Så jag gjorde inte det. Jag stannade kvar. Dansade på asfaltsvägen. Stirrade upp i skyn. Sprang med utsträckta armar i ett fåfängt försök att fånga världen och lyckan. Skrattade högt och sjöng med i musiken som bara jag kunde höra. Det var episkt. Episkt I say!

Så nu har jag lovat mig själv att diskutera mer med mig själv. Säga ifrån. Sätta ner foten. För vem är det som ställer kraven egentligen? Vem är det som tvingar mig att härja på i all evig evinnerlighet? Det är ju jag! Det finns så klart orsaker till att det blivit så och jag tänker varken gå in på dem här eller bortse ifrån dem, men de är ju inte relevanta längre så nu måste jag bara sluta. Det kommer så klart att vara jättesvårt och det kommer så klart att ta lång tid och kanske blir jag aldrig färdig. Men jag måste göra det. För ärligt talat, det är ju så ovärt att vara sjuk på grund av att jag bakade tårta istället för att köpa en. Eller för att jag power walkade istället för att titta på solnedgången. Hetsen, hetsen, hetsen. Nu får det vara slut. Hör du mig? Slut säger jag!

   

Spara

Spara

Annons

Filed under Utmattning · Tagged with Kvinnosjukdomar, Livsglädje, Rehabilitering, Sjukdom, Stress, Utmattningssyndrom