Hemma, var ligger det nånstans?

Kan nån ge svar?

Helen Sjöholms röst har ljudit i mitt huvud hela helgen. Jag har varit på besök hos släktingar i Västergötland och när jag åkte över landskapsgränsen mellan Småland och Västergötland fick jag tårar i ögonen. Det var så vackert. Och så mycket hemma. Jag såg lövskogar och hagar med kor som betade. Ängar och vägrenar fyllda med rallarrosor, blåklockor och älggräs. Små stugor med rödmålad panel och stora trävillor med överflöd av snickarglädje. Fält med blommande rödklöver. Blåbärstuvor dignande av bär.IMG_0691IMG_1776.JPG

Och jag insåg att jag längtar hem.

Jag har inte bott i Västergötland på 20 år men landskapet finns i mig. Och min längtan efter något annat är egentligen en längtan hem. Till barndomens nejder. Till kvällsljuset som dröjer sig kvar långt efter att mörkret fallit över Skåne.

”En plats där jag får vara stilla, där ingen tränger sig inpå
Jag vill få skapa mig ett eget bo, för mig och för min man
Och för våra ungar
Och tänk att äntligen få vila, få sova i sin egen säng
Ja, vi ska ta dig till en plats där du får stanna
Du ska snart få komma hem”

Och så kommer jag hem till mitt eget hem. Det hem jag skapat åt mig själv. Min lilla trädgård där vinbären är mogna och där gräset ropar på klippning. Där några blåklint slagit ut i hörnet där jag sått ängsblommor. Där krukväxterna behöver en kärleksfull hand och rabarbern vill bli till rabarberdricka. Där de misstänksamma kissarna till slut accepterar att jag är jag, trots att jag luktar borta, och kommer och hälsar välkommen hem.

Det är skönt. Hemma är så viktigt. Men var ligger det nånstans? Längtan bort som alltid skaver lite i mig kanske egentligen är längtan hem?

 

Annonser
Comments
3 Responses to “Hemma, var ligger det nånstans?”
  1. hippiemamman skriver:

    Intressant det där! Jag har alltid längtat bort i min barndom. Växte upp i en håla utanför Göteborg och trivdes aldrig där. Mitt barndomshus där jag bodde i 17 år kändes aldrig som hemma i hjärtat.

    Men nu har jag hittat hem i mitt lilla radhus. Bor i Göteborg men 6 km från centrum. Känner mig helt hemma i stadsdelen och längtar inte längre bort. Har bott på sju ställen men aldrig känt mig hemma tidigare.

    Och Västergötland är fint! Har varit där en del i barndomen! (Och Småland gillar jag också)

    Gilla

    • Hanna skriver:

      Jag har alltid (sen jag flyttade hemifrån) haft en känsla inom mig av att vara på väg. Att jag inte är framme än och att det här bara är tillfälligt. Där jag är nu i mitt liv så känns det så otroligt viktigt att hitta fram och jag har inte kunnat identifiera riktigt till vad. Men nu tror jag att mitt missnöje med den skånska naturen, arkitekturen, väderleken och dialekten är ett uttryck för att jag behöver bo längre uppåt landet. Det är ju en början och när sonen flyttat hemifrån kanske det får bli så. Men spännande att höra att det för dig var precis tvärtom. Hur fungerar människor egentligen? Jag undrar lite varje dag.

      Liked by 1 person

      • hippiemamman skriver:

        Ja, den känslan av tillfällighet kände jag också! Svårt bara det där med om man ska riva upp barn och familj för att få flytta dit man känner sig hemma.
        Min pappa bodde i/runt Göteborg i 45 år innan han hittade hem i Norrbotten… 🙂
        Hoppas att du hittar din känsla av hem när tiden är rätt!

        Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: