Jag har glömt vad bra betyder

Idag fick jag vända upp och ner på huset i jakt på en betalningspåminnelse. Jag hittade den obetalda räkningen som jag lyckats missa, men inte påminnelsen. Till slut dök den upp i pappersåtervinningen. Jag kan inte förstå hur den har kunnat hamna där. Jag som alltid haft koll på mina räkningar. Som alltid noggrant går igenom posten och sorterar kuvert i hushållssoporna (klistret gör att de inte kan återvinnas) viktiga papper på sin plats och annat i återvinningen. Men där låg den. Och nu är den betald. Men den fortsätter att gnaga på mitt sinne.

Länge har jag övat på att släppa kontrollen. Mitt kontrollbehov tycks vara ett stort hinder för mitt tillfrisknande och det känns som en seger när jag kan släppa allt och bara vara i nuet. Jag tänker inte på framtiden. Jag tänker inte på jobbet. Jag tänker inte ens på mina semesterdagar som kommer brinna inne på grund av sjukskrivningen. Som jag gnetat för att spara ihop de där dagarna och nu försvinner de. Enligt ekonomiassistenten på mitt jobb måste  jag kontakta lönekontoret för att inte blir återbetalningsskyldig om jag inte tar ut några dagar. Jag förstår ingenting men jag har släppt det och tänkt att det får lösa sig. Idag orkar jag inte tänka. Idag orkar jag inte blogga. Idag orkar jag inte ens sticka. Och då får det vara så. Och ändå glömmer jag att betala en räkning med påminnelse. Ändå hamnar den i återvinningen utan att jag har en aning om hur.

Mitt minne är så mycket sämre igen. Jag har svårt att hitta ord och säga det jag egentligen menar. Hjärnan blir seg som kola när jag försöker anstränga mig och koncentrera mig. Jag förstår inte instruktionerna när jag byter mobilabonnemang. Jag kan inte avgöra vilken ruta jag ska klicka på när mobilen upplyser mig om att iCloud snart är fullt. Som en gammal kvinna som räds teknik vänder jag mig stumt till min sambo som ordnar. Ljuden runt omkring sticker mig i hjärnan. Den känns som ett öppet sår och mitt barns glada prat känns som katternas klor mot min hud när de spinner. Jag blir snäsig och fräsig för ingenting och behöver bara så intensivt blunda och komma bort. Trycket över bröstet blir snarast brännande när jag inte kan komma ner i varv och jag känner mig sjuk. Konstig ser jag ut när jag kör bil med solglasögon under den kulna novemberhimlen. Det blir för ljust utan. Jag är så mycket sämre och undrar om det någonsin kommer att bli något som liknar bra igen.Men jag har glömt vad bra betyder.

Min läkare skriver ut sömntabletter. Jag har stretat emot så länge men tänker att om jag bara får sova så kan läkningen komma igång ordentligt. Men jag är också högkänslig och har börjat inse att jag är känslig för mediciner. Vi kommer överens om att börja med en halv tablett. Jag sover djupt och drömlöst och är så glad över att de spända käkarna slappnat av när jag vaknar och att mardrömmarna äntligen slutat jaga mig. Jag provar med en hel tablett och sover och sover. Samtidigt blir jag rädd över hur dålig jag är. Jag orkar ingenting. Alltså inte ens ta hand om mig själv. Jag måste köra bil för att hämta barn och blir rädd när bilen svajar för mig. Jag provar en annan sorts tabletter. Enbart för insomning. Går ur kroppen på några timmar. Det är bättre. Jag och min läkare kommer överens om att jag ska fortsätta med dem. Inte för många nätters uppehåll, då kan sömnbalansen rubbas och bli sämre igen. En vecka till går och jag mår så dåligt. Dygnet runt. Som att gå med undertryckt influensa. För tabletterna går inte ur kroppen på ett par timmar. Inte min kropp. Så jag låter bli sömntabletterna ett par nätter. Och vilken skillnad. Jag orkar resa mig. Jag orkar städa det smutsiga, smutsiga huset. Köra några maskiner tvätt. Gå en promenad. Laga lite mat. Känna lätthet i stegen och rymd i sinnet. Så jag bestämmer mig för att sluta med medicinen. Och genast kommer en sömnlös natt med stress och ångest över sömnlösheten. Och över den försvunna räkningen. Och över otaliga andra saker som hemsöker mig.

Idag är jag lika trött igen. Men hjärnan ligger åtminstone inte öppen för världen längre. De hårda sticken blir inte mer än obehagligt tryck och hårda dunsar. Jag kan bättre leva med det. Men när ska det gå över?

Annonser
Comments
3 Responses to “Jag har glömt vad bra betyder”
  1. Sandra Jamstalldvardag skriver:

    Så tufft du har det Hanna, hoppas att det vänder snart! Kram ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: