Här är jag

Jag hade inte planerat att sluta blogga. Det bara blev så. Behovet fanns inte kvar och jag blev mindre och mindre intresserad av att vara en del av den där världen. Bloggvärlden. Influencervärlden. Dessutom var jag ganska trött på mig själv. Detta ständiga navelskådande och den ständiga liksom påklistrade reklammentaliteten. ”Idag får du ett toppentips på hur du räddar världen och får ett perfekt liv samtidigt.” Ständig jakt på besparingar och smarta inköp. 

Nu behövs inte den här bloggen längre. Tidningarna skriver om hur Arne och Åsa downshiftat och sparat en halv miljon på kuppen. Varje instagramkonto lägger upp en plan för sin ”klimatresa”. Och jag känner mig mest trött. Jag orkar inte med att det ska vara så individuellt och så liksom, plastigt allting. Jag längtar efter riktiga samtal. Åtgärder med djup. Meningsfullt liv. Istället fylls min omvärld av ytlighet maskerad till mening. Suck. 

Ibland tror jag att det är den digitala världen som är problemet. Plötsligt hörs allas tankar och det blir ett enda surr av tyckande och kännande som för 30 år sedan endast pyste ut vid köksbordet eller möjligtvis i lokalpressens insändarspalt. Jag erkänner, jag längtar tillbaka. Enfaldig i min längtan efter ett förflutet som inte existerat, som den värsta Sverigedemokrat. Men jag behöver tystnaden. Eller det riktiga och viktiga. Hur ska vi lösa det här?

I alla fall kan jag uppdatera er som hängt med här länge om vad som hänt sedan sist. Den här bloggen har ju alltid haft ett tvåfaldigt syfte; dels att undersöka premisserna för ett downshiftat liv och dels att följa min resa ur ett utmattningssyndrom. Tyvärr är resan ännu inte slut. Jag har nu varit sjuk i över fem år och i vissa perioder blir jag lite bättre, men sen dippar det onekligen igen. 

Mitt senaste inlägg handlade om kopparspiralen och jag hade planer på att skriva mer på det temat men jag orkade inte. Kanske kommer det en dag för jag tror fortfarande att spiralen gör många kvinnor sjuka och jag vet att jag blev signifikant bättre när jag tog ut den. Men jag har inte blivit frisk och jag är så väldigt långt därifrån att min desperation bara växer. Vad är det som är fel i min kropp som inte vill läka ut? Jag har gjort allt som min läkare föreslagit och jag har skurit ner på allt i mitt liv som skulle kunna stressa mig. Jag har gått i terapi, ätit antidepressiva, testat medicinsk yoga, utövat mindfulness, promenerat, ätit sömnmedel och melatonin, lagt om kosten, vilat, gjort roliga saker som ska ge mig energi, slutat göra roliga saker som tar energi, tagit blodprover, ätit kosttillskott, druckit shots, gjort hårmineralanalyser, slutat äta socker, gjort magnetkameraundersökning av hjärnan, dragit ut en infekterad rotfyllning och ändå har ingenting hjälpt! Så vad gör en trasig och desperat kvinna? Hon går till tandläkaren. Mitt sista hopp står till det trasiga titanimplantat jag har i överkäken och som nu tydligen är infekterat. Det ska tas bort och käkbenet ska byggas upp med byggstenar tagna ur mitt eget blod på den enda klinik i Sverige som jobbar med sådan teknik. Jag hoppas att det strömmar giftiga toxiner ut i blodet från denna skruv för i så fall finns det gott hopp om att bli bättre. Om det inte är så. Ja då vet jag inte mer. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: