Ett surt inlägg i vanlig ordning

I slutet av mars 2020 är Coronaviruset på allas läppar och i allas tankar. Själv har jag svårt att släppa mina vanliga självupptagna tankar om hur mitt liv kunde bli såhär. Efter sex och ett halvt år är jag fortfarande heltidssjukskriven och är inte nämnvärt bättre än jag var för sex år sedan. Att jag slutade skriva här berodde dels på att jag absolut inte orkade sitta vid datorn längre och att det gav mig fler symptom, men också, och kanske framför allt, att jag tappade hoppet. Meningen var ju att den här bloggen skulle följa och driva en förändring i mitt liv så att jag skulle bli friskare och få ett meningsfullare liv. Så blev det inte och det svider att erkänna att jag blir bitter och avundsjuk av att se hur samhället springer om mig. Jag borde glädjas åt att se att många börjar omvärdera livet och kapitalismen, att självhushållning blivit trendigt och att en ny gröna våg och ödehusrörelse utvecklas. Men jag gläds inte. Jag blir ledsen och arg över att själv kava omkring i bottensörjan av livet och samhället och aldrig komma vidare. Vad ska min blogg bidra med annat än tankar om en annat liv som aldrig blir av? Vem orkar ens läsa allt gnäll som hamnar här?

Ovanpå alltihop har jag blivit alltmer cynisk och litar allt mindre på samhället och dess institutioner. Varför skulle jag det när jag så tydligt inte är önskvärd här? Vården erkänner att de inte kan göra något för mig, försäkringskassan är bara intresserad av ”åtgärder” och jag är allvarligt oroad över utförsäkring, banken vägrar mig lån pga långvarig sjukskrivning och staten kräver högre skatt av mig än både friska arbetare och pensionärer. Systemet är liksom riggat för att hålla mig i detta ”utanförskap” om vi nu ska låna ett av Alliansens bortglömda modeord. 

Under tiden ligger jag på min soffa och ser livet pågå på skärmen. Människor blir hysteriska över att behöva stanna hemma och inte träffa människor för då blir livet så trååkigt. Tre dagar tog det innan karantänen blev outhärdlig och jag önskar, önskar, önskar att det skulle innebära en förståelse för alla kroniskt sjuka som lever så här varje dag, alla livets dagar. Men nej, så blir det förstås inte. Så jag surar vidare här på min soffa. Nästa gång ska jag berätta om nästa desperata åtgärd för att komma åt roten till min ohälsa. Fattar om du inte pallar läsa. Vi får se om jag pallar skriva. Over and out från the never ending karantän. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: