Mitt kreativa uttryck

Veckans tema på Folkis är kreativitet. Vi ska dela något av vårt eget skapande med varandra och också fundera lite över följande fråga:

Vad vill jag att mitt kreativa bidrag ska vara till den här världen? 

Jag har ingen önskan om att bli känd eller att lämna något särskilt avtryck på världen när jag dör. Det är klart att jag gärna vill att någon ser det jag har skapat och helst med uppskattande ögon, men min kreativitet är i första hand till för mig och min upplevelse av den. Oftast när jag pratar om min kreativitet är det stickningen som kommer på tal eftersom det är ett sånt konkret exempel på att någonting uppstår ur ingenting med hjälp av mina två händer. Det finns en vittgående tillfredsställelse i att låta maskorna växa fram och skapa ett mönster som slutligen blir till ett värmande plagg att använda. Det finns en djup kärlek i att sticka ett plagg till någon annan och det finns ett stort lugn i den totala koncentration som krävs av både kropp och sinne för att ett avancerat mönster ska kunna bli ett färdigställt plagg. Jag tycker det räcker långt och jag behöver inte få en vidare bekräftelse än så. Kanske har det något att göra med att jag helst vill skapa något som kan användas, i kontrast till kreativa uttryck som endast är till för att betraktas, i textilt hantverk kanske översatt till en vepa eller en bonad. Jag tycker det finns något ofullständigt i mitt skapande om inte slutprodukten kan användas till något och som den politiska varelse jag är funderar jag över om det finns en relation till klass här? Endast välbesuttna människor har haft tid och råd att skapa saker enbart för dess skönhet och som det arbetarklassbarn jag är har jag svårt att ge mig tid att skapa något som inte har en praktisk användning.

Vilket för mig vidare till det uttryck som jag egentligen känner mest för och som alltid har känts som min uttrycksform, men som sedan jag blev vuxen i stor utsträckning har fått stryka på foten; skrivandet. Jag har varit inne på det flera gånger under hösten som gått och jag känner en stark längtan efter att låta skrivandet ta mer plats i mitt liv, men vad är det som hindrar mig? Länge var det energin som inte fanns. Innan dess var det småbarn. Innan dess universitetsstudier. Alltid har det funnits en ursäkt, men är det något som verkligen kännetecknar en författare så är det att skrivandet är en nödvändighet som man bara måste skapa utrymme för i sitt liv. Jag har tänkt att det betyder att jag inte är ämnad att bli författare, men tänk om det ännu en gång är mitt klassmedvetande som ställer sig i vägen och prioriterar ned skrivande eftersom det inte är nödvändigt av praktiska orsaker? Om man inte kan äta det, ha det på sig eller betala hyran med det, vad ska det då vara bra för?

Dessutom finns en rädsla för att inte vara bra nog. Jag som har en stark språkkänsla och utan tvekan kan hitta saker att kritisera även i den mest uppburna Nobelpristagares text, blir osäker på om jag verkligen själv kan prestera något som duger åt andra ögon än mina egna och frågan är om det räcker för att en text ska få liv? Här behövs ett samspel mellan en författare och en läsare, annars finns ingen mening med texten, men hur ska jag våga?

Efter att ha resonerat mig fram här har jag därför beslutat mig för att hoppa och istället för att visa fram mina stickade alster tänker jag ge er ett utdrag ur den roman som ligger halvfärdig i min dator och väntar på uppmärksamhet. Under årens lopp har jag sett mig som fantasyförfattare eftersom det är en genre som ligger mig varmt om hjärtat. Jag ville skriva svensk fantasy och fylla ett tomrum jag uppfattade på bokmarknaden, där jag saknade svensk folklore. Det där projektet var luddigt i kanterna och ville aldrig riktigt ta form och i kombination med alla de ursäkter och hälsoproblem som ställde sig före skrivandet i kön, så blev jag omsprungen. Numera finns det en hel del böcker om svenska väsen och nordisk folktro, även om ingen av dem varit så fantastisk som den väldigt diffusa idé jag hade i huvudet. När min son frågat mig vad boken handlar om har jag inte riktigt kunnat sammanfatta det kort och koncist och jag fick till slut inse att det här nog inte är en bok så mycket som en idé.

Men om jag inte är en fantasyförfattare, vad är jag då? Det har visat sig att jag njuter mycket av att skriva feel-good. Jag skäms lite när jag skriver det och jag försöker att förändra mitt förhållande till feel-good genom att prata om det, eller som nu, skriva om det, men det tar tid. Feel-good är inte en finkulturell genre. Den skulle aldrig få en recension i någon stor tidning eller i något tv-program och om man överhuvudtaget vet något om litteratur så rynkar man lite på näsan åt feel-good. Bröd och skådespel! Klassmedvetenheten poppar upp igen, jag som sprungen ur arbetarklassen vill ju visa att jag lärt mig. Att jag nu är tillräckligt medveten, tillräckligt lärd för att skriva fin litteratur. Skriva något som betyder något. Jag kan inte skriva i en genre som är till för att underhålla okultiverade arbetarkvinnor. Eller kan jag det?

De senaste åren har jag känt en längtan efter litteratur som är snäll och god. Underhållande och lättläst i de svåra stunder när man behöver lite eskapism och lite sällskap i sitt elände. Jag har försökt läsa feel-good för att det är det jag har känt ett behov av, men jag har grinat illa eftersom jag för det mesta faktiskt inte tycker att det är särskilt god litteratur. Liksom romcoms på Netflix är huvudproblemet kärleksbekymmer där en eller båda parter är fullkomligt oförmögna att läsa av en annan människa men där det reder upp sig på slutet. Rollfigurerna tenderar att vara ganska platta och språket vare sig bra eller dåligt. Det bara är. Och det där räcker inte riktigt för mig. I huvudet jämför jag det alltid med min genom livet bästa och snällaste bok, Anne på Grönkulla, och då faller boken ifråga alltid platt. Så en kväll när jag med insomningsproblem låg och lyssnade på en feel-goodroman (för allt läskigt håller mig ju vaken långt in på nätterna) och uppskattade att det för en gångs skull var riktigt njutbara miljöbeskrivningar, så vaknade tanken inom mig: Det här kan jag också göra. Om jag vill ha en annan sorts feel-goodlitteratur så får jag väl försöka skriva den?

Så jag började skriva. Så som jag skulle vilja läsa. Jag berättar om mina drömmar och berättar om platser som skulle vara viktiga för mig, om de fanns. Berättelsen har runnit ur mina fingrar och Sonjas värld finns nu inne i mitt huvud. Emellanåt tvekar jag, kan man skriva feel-good utan en kärlekshistoria? Men så försöker jag återkomma till tanken om att jag ville läsa något annat. Då måste jag skriva något annat. Jag skriver inte för någon, jag skriver mig själv. Och vips så har jag kanske knäckt problemet med praktikaliteten av skrivandet. Om jag skriver en bok som jag saknar att få läsa, så är det kanske inte onödigt utan faktiskt av högsta vikt.

Nåväl, boken är inte färdig och inte det allra minsta redigerad. Delar av den har jag inte läst på säkert ett år och jag känner mig högst osäker på att dela med mig av den. Ingen har sett texten, den är bara min och att nu dela den med er känns både lockande och riskabelt, men jag vill våga så varsågoda. Jag hoppas ni tar emot den med varsam hand.

Väl hemma satte hon på vatten på spisen och gick ut i trädgården. Hon hade pratat med Märta om sina sömnbekymmer och, som så många gånger förut, fått rådet att dra ner på kaffet. Det var naturligtvis inga nyheter att kaffe kunde störa sömnen, men hon hade vänt sig mot det rådet med hela sitt väsen, klamrat sig fast vid sitt kaffe som om det vore hennes snuttefilt. Och det kanske det var? Nu hade hon i alla fall börjat dra ner på kaffet och drack det inte längre på kvällen. Istället hade hon börjat göra te på det hon hittat i trädgården och favoriten var att nypa en kvist från den enorma busken med citronmeliss, eller hjärtansfröjd som hon tyckte om att tänka på den som, och låta den dra i hett vatten. Fördelen med te på hjärtansfröjd var inte bara att det var koffeinfritt utan att det också var lätt lugnande och verkligen passade att dricka på kvällen när man skulle försöka varva ner. Nu gjorde hon i ordning en av William Morriskopparna som hon hade tagit med från stan, och gick ut och satte sig på punschverandan med bokhögen. Böckerna om byggnadsvård såg både trista och inbjudande ut. Byggnadsvård: hur du får tid, kraft och råd att restaurera ditt hem av Erika Åberg hade ett omslag prytt av ett klassiskt rött hus, med en leende kvinna i förgrunden. Den verkade lättläst med mycket bilder som inspirerade och den såg hon fram emot att ge sig i kast med. Golv, fönster, färg och kalk: Hjälpreda i konsten att rusta upp hus och gårdar av Otto von Friesen såg betydligt tristare ut, med sitt slitna, gamla omslag, men hon insåg att det fanns saker att lära även där. Men inte ikväll, ikväll ville hon inte vara praktisk. Ikväll ville hon vara romantisk och drömma om det förflutna och om framtiden. Se framför sig hur hennes liv här skulle arta sig och bli berörd av Edith Södergran i månens sken. Än lyste dock solen, vilket förtog en del av den stämning hon eftersökte, men snart skulle det börja skymma och landskapet skulle bli så där trolskt. Å, skymningen, så underbar i sin flyktighet och alltid allt för kort, men så länge hon kunde minnas hade hon lockats ut av skymningsljuset. Gått långa promenader, dragit in dofterna som blev tydligare när solen bleknat och förundrats över att skönheten i en solnedgång alltid var ny. Hon tog Edith Södergrans samlade dikter och tittade på omslaget. Följde med fingret i guldtrycket som andades svunna tider och elegans. På måfå slog hon upp en sida och läste:

Den sörjande trädgården

Ack, att fönster se
och väggar minnas,
att en trädgård kan stå och sörja
och ett träd kan vända sig om och fråga:
Vem har icke kommit och vad är icke väl,
varför är tomheten tung och säger ingenting?
De bittra nejlikorna sluta upp vid vägen,
där granens dunkel bliver outgrundligt.

Sonjas ögon tårades. Hon kände sig träffad in i själen, och när tårarna började rulla utmed kinderna lät hon dem göra det. Gav efter för den plötsliga sorg som vällde upp inombords men som inte fått lov att göra sig hörd. Som alltid blivit tillbakatryckt, ignorerad. Hon grät så hon hulkade och magen knöt sig och för en gångs skull försökte hon inte hålla tillbaka utan lät gråten ta plats, hulkandena närmast övergå i skrik. Det var som att sorgen bodde i kroppen utan att hon visste om det och utan att ha förklarat var den kom ifrån. När hon tänkte på den sörjande trädgården kände hon sig som en bitter nejlika själv. Bitter fick man inte vara, men nog var hon bitter. Bitter över att denna förbannade sjukdom hängde över henne som en tung, våt filt. Över att hon aldrig blev bättre. Över att kändisar talade ut om sin utbrändhet och fortsatte gå på kändisfest och bygga om badrummet, medan hon själv tillbringat mer än ett år liggande i soffan utan några tecken på förbättring. Arg över att ingen hört av sig från jobbet sedan hon blev sjuk. Ledsen över att vännerna försvunnit. Och sorg, sorg över en mamma som inte fanns mer. Vem har icke kommit och vad är icke väl, varför är tomheten tung och säger ingenting? Snoret rann och plötsligt kände hon att nu var det ute, hon behövde inte hulka mer, men näsan var nu helt igentäppt och ögonen alldeles svullna. Hon gick till köket och sköljde ansiktet med kallt vatten, snöt sig och drack ett glas vatten. Hon kände sig renad på något konstigt vis, och samtidigt som gråten gjorde henne trött hade kraften i att släppa loss sorgen och vreden också gett henne energi. Hon skulle gå ut i skymningen och stapla lite av den ved P-O hade kommit och lämnat häromdagen, det skulle göra henne gott och få henne att hitta tillbaka till glädjen över gården och framtiden. När hon steg ut på trappan hörde hon storlommens ödsliga rop långt bortifrån sjön, det kändes tryggt på något vis. Hon var trots allt inte ensam i den här världen.

Vedstaplandet hade gett god nattsömn, det fick hon tillstå när hon vaknade på morgonen och insåg att hon hade sovit i över tio timmar utan att vakna en enda gång. Det hade inte hänt på år och dag, ja hon visste faktiskt inte om det hade hänt någon gång. Nätterna brukade vara ett gytter av snabba uppvak och en utdragen kamp om att somna om i hopp om att få till någon slags sömn så den här känslan var ovan, nästan euforisk. Hon drog på sig samma kläder som hon haft dagen innan och brydde sig inte om att bädda sängen. Idag skulle sotaren komma och provtrycka skorstenen så det var bäst att sätta fart om hon inte skulle stå här i bara underkläderna när det var dags. Hon hade tagit sitt löfte till sig själv om att äta bättre mat och mer regelbundet på allvar, så hon siktade direkt på köket. Hon kokade havregrynsgröt och ägg och bestämde sig för att hinna med att byta duk på bordet. Många skulle tycka det var fånigt men för Sonja hade hemmet både själ och energi, och den energin stagnerade om man inte tillförde något nytt ibland eller rumsterade om på saker. Blommor och ljus var viktiga för att hemmet skulle kännas levande, men att hålla ordning och att göra om lite då och då var lika viktigt. Som nu till exempel att byta duk. Den blårutiga hade legat på bordet sedan kvällen hon flyttade in och den var både smulig och hade en kaffefläck som hon inte orkat bry sig om. Nu kände hon att det absolut inte gick för sig och hämtade istället en vit duk med tryck av gula ängsblommor. Den var visserligen lite skrynklig, men hon hade inte fått hit sitt strykjärn än så det fick duga. Ett avtorkat bord, en ren duk och lite nya blommor från trädgården på bordet så fick köket nytt liv, sina murriga färger och slitna ytskikt till trots. Köket var nu skurat i varje vrå och Sonja hade insett att det var ett funkiskök i toppenkvalité, det skulle bara målas om så skulle det bli som nytt. Hon funderade på solgult eller 50-talsturkost. Eller kanske grönt. Pinterest skulle ha hjälpt om hon bara hade haft uppkoppling, men det var nu heller ingen brådska. Det fick komma när det kom, det fungerade ju hur bra som helst. Hade hon varit normallång hade hon kanske också velat höja bänkarna lite grann, men eftersom hon var 160 cm lång i strumplästen så passade det här köket henne som hand i handske. Hon dukade fram gröten och äggsmörgåsen på Gerdas Grön Anna. Hon hade hittat en hel servis i skåpen och genast slungats tillbaka till barndomen. Där hon växte upp fanns inte många barn att leka med och hon och grannbarnen var i stor utsträckning utlämnade åt varandra alldeles oavsett om de hade något gemensamt eller ej. Grannpojken Ruben var den mest frekventa lekkamraten och hans mamma Rosalie var Sonjas stora idol. Hon var glad och lekfull och hade famnen öppen för alla barn. När hennes egna barn satt på övervåningen och spelade tv-spel tog hon sig tid att lyssna på grannflickan, och när det serverades Rosalies goda pannkakor med strösocker, var det på just Grön Anna. Rosalie lärde henne att lyssna på Billie Holiday och att använda rött läppstift och när hon nu tittade på servisen undrade hon vart Rosalie hade tagit vägen? Hon hade flyttat när Sonja var för ung för att bli informerad och med tiden hade hon glömt henne. Men Billie Holiday lyssnade hon fortfarande på och nu skulle hon laga pannkakor och äta dem på Grön Anna. Kanske var det också snart dags att sätta på lite läppstift igen, det var länge sen. Hon drack sitt kaffe med andakt och tänkte att det skulle bli dagens enda kopp. Om det gick. Kanske. Men det var en målsättning i alla fall. Hon satte just disken i vasken för att diska den senare när hon hörde en bil komma uppför grusvägen. Snabbt bäddade hon sängen och plockade undan sina smutsiga underkläder, det hade hon ingen lust att bjuda på, men hon brydde sig inte om att håret var oborstat eller att hon inte hade borstat tänderna. Det var en befrielse att inte tänka på hur hon såg ut hela tiden och hon tänkte minsann underhålla den känslan så mycket hon kunde. Även om hon nu tänkte borsta tänderna senare, det fanns väl ändå gränser? Hon steg ut på trappan samtidigt som sotaren slog igen dörren till bilen, det var en kvinna med rött hår som låg över ena axeln i en lång fläta.
“Hej!” ropade hon. “Är det du som är Sonja Wallin? Vad roligt att någon har flyttat in här äntligen. Det har varit så deppigt att det stått tomt och förfallit så jag blev både förvånad och glad när jag fick besked om att jag skulle till Rosenlund. Liv Thorius heter jag.”
Sonja gick henne till mötes.
“Hej, ja det är jag som är Sonja. Det är bara någon vecka sen jag fick nycklarna men det känns viktigt att kunna elda så jag hoppas på det bästa idag. Bor du här i trakten också? Eftersom du känner till Rosenlund menar jag.”
“Jag bor i ett torp på andra sidan busshållplatsen, det finns en avtagsväg in i skogen strax efter kröken och om du följer den ett par hundra meter så är det mitt ställe.”
“Oj, det var ju verkligen nära. Kommer du från Fläderyd eller är du också inflyttad?”
“Definitivt inflyttad,” sa Liv med ett skrockande. “Född och uppvuxen på Södermalm, men jag trivdes aldrig i en stad, jag drog iväg så fort jag kunde och till slut hittade jag en plats i en skog. Då blev det bra. Ska vi kika på vad du vill ha gjort då?”
Sonja visade vägen och Liv gick igång med detsamma. Tänk att det var en kvinna som var sotare. Sonja skämdes en aning över att hon förutsatt att det skulle vara en man som kom, men ändrade sig sen och tänkte att det ju fasen inte var lätt att försöka ändra på så många saker som ett helt liv och ett helt samhälle alltid lärt en. Nu var det i alla fall så och det kändes skönt. Hon var alltid extremt obekväm med hantverkare på besök och visste aldrig hur hon skulle bete sig. Att vara ensam med en främmande man hade dessutom ännu en dimension som män aldrig förstod men som alla kvinnor kände till. Det här var bättre.
“Jag tänkte sätta på en kanna kaffe, vill du ha lite?” ropade hon in till Liv och tänkte skuldmedvetet på det där löftet om en kopp om dagen. Men det här var väl verkligen något extra och hon kunde väl inte bli en asket heller?
“Ja tack, men det dröjer ett litet tag till innan jag är färdig,” hojtade Liv inifrån salen.
När Liv äntligen var färdig och kom ut i köket hade Sonja dukat bordet med koppar och fat ur Grön Anna-servisen och satt fram knäckebröd och ost som fika.
“Här var det påkostat,” sa Liv.
“Jag skulle ändå äta lite så jag tänkte att du kanske ville ha en macka innan du åker?”
Sonja kände sig generad, hade hon gjort fel nu, var det för mycket att sätta fram bröd också?
“Ja för tusan, jag är rätt sugen nu så det passar prima. Tack ska du ha!” sa Liv och slog sig obedd ner i kökssoffan.
“Så vad blir utslaget?”
“Jo men vedspisen får godkänt och det går bra att elda i den, men kakelugnarna måste tyvärr åtgärdas först. Rökkanalerna är otäta och det kan läcka in rök i huset och det är inget vidare att bli förgiftad av giftig rök. Vi har en kille på jobbet som är duktig på kakelugnar, jag kan be honom höra av sig till dig om du vill?”
“Tack gärna, det är ju ingen brådska men det vore skönt att kunna elda i dem i höst. Men vedspisen kan jag använda nu på en gång då alltså? Det är ju toppen!”
“Absolut, även om jag kanske inte hade eldat i sånt här väder, men alla är vi ju olika.”
Samtalet gled in på den otäckt varma och torra våren och försommaren som varit. Det långa gräset i Sonjas trädgård var nu gult och hade lagt sig ner. Ingen gräsklippare skulle ta sig igenom det där och hon visste inte riktigt vad hon skulle göra med det, men det kändes inte prioriterat just nu. Värre var tanken om att vattnet skulle ta slut. Hon var inte inkopplad på det kommunala vattnet och hon hade ingen aning om hur djup brunnen var eller om vattnet skulle räcka. Hon försökte i möjligaste mån att snåla, men det var allt lite oroligt. Det knackade på dörren och in klev Märta.
“Ho ho, är det någon hemma?” kvittrade hon. “Hej på er flickor, här sitter ni och har det gott. Inte visste jag att ni två känner varandra, vad trevligt.”
Sonja och Liv såg på varandra.
“Nja, vi känner inte varandra egentligen, men Liv har kontrollerat mina eldstäder och så blev vi sittande här vid fikat,” sa Sonja.
“Ja, nu känner vi varann och det var himla bra det för ensamma tjejer måste ta hand om varann,” sa Liv i precis samma ögonblick.
Båda tystnade och så brast alla tre i skratt.
“Det var då för väl att ni kan vara överens,” sa Märta och drog ut en stol.
“Vill du ha kaffe?” frågade Sonja, samtidigt som hon reste sig och gick mot kaffepannan på spisen.
“Ja tack, en liten tår kan jag allt ta innan jag börjar jobba.”
“Jobba? Vad ska du jobba med?”
Sonja var perplex, hade hon glömt någonting nu igen? Utmattningen hade påverkat hennes hjärna och numera hade hon svårt att lägga saker på minnet och sådana här situationer dök upp oftare än hon kände sig bekväm med.
“Jag tänkte börja röja i din trädgård idag, du sa ju att jag fick lov att hjälpa om jag ville och idag vill jag. Jag har tagit med lite småplantor till dig som jag misstänker att vi får sätta på skuggsidan om den här väderleken tänker fortsätta, men vi försöker väl i alla fall?”
Lättnaden rann igenom kroppen och hon kände sig mjuk av tacksamhet mot denna fantastiska modersfigur som satt där på pinnstolen i sina trädgårdsbyxor med knäskydd på.
“Ja, tack snälla Märta, det vill jag gärna. Jag följer så klart med ut och jobbar, jag ska bara byta kläder innan.”
Märta granskade henne.
“Har du vilat någonting idag? Och hur mycket har du ätit?”
Sonja fick rodnande erkänna att hon varken vilat eller ätit lunch ännu medan Märta instruerade Liv om att hålla efter Sonja så att hon inte tog ut sig.
“Nä, fy, utmattning är inte att leka med Sonja, gå du och lägg dig en stund och låt Märta ta hand om trädgården så blir det ändå bäst gjort. Har du sett hennes köksträdgård på Tuna?”
Sonja hann inte mer än skaka på huvudet innan Liv reste sig.
“Jag kan tyvärr inte stanna och hjälpa till för jag har ett besök till idag, men jag kan komma förbi ikväll om det är till någon hjälp. Tack för kaffet! Jag kommer vid halv sjutiden. Ha det gött så länge!”
Och med det var hon redan ute genom dörren. Märta skrockade åt Sonjas förvirrade min.
“Liv är en personlighet och om hon har valt ut dig till vän så är det nog inte så mycket att göra. Men jag tror du kommer att tycka om henne.”
Märta reste sig också från bordet och inspekterade kylskåpet.
“Nu gör vi så här att du går och lägger dig och blundar så ordnar jag ihop lite mat åt dig så kan vi gå ut i trädgården efter det. Iväg med dig nu.”
Sonja hade börjat vänja sig vid Fläderyds extraordinära vänlighet och ifrågasatte inte hennes beslut, men gick spontant fram och gav Märta en varm kram.
“Tack Märta, det låter som en bra idé.”
Annons
Comments
3 Responses to “Mitt kreativa uttryck”
  1. Caroline Bolgerth skriver:

    ❤️❤️❤️

    Jag vill läsa MER 😍

    Förstår inte alls vart din tvekan ligger, jag säger samma sak jag sagt under alla år. Jag älskar allt du skriver, oavsett!

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: