Vad är ett gott liv?

Posted by Hanna on 1 september, 2022 · 3 kommentarer 

Välkommen att dela mina funderingar i kursen Folkis på distans första deluppgift. Här vill jag förvarna om att texten är förhållandevis lång och att jag lagt in både filmer och länkar. Dessa är till för fördjupning eller för ert höga nöje, men det krävs absolut inte att man ser filmerna eller går vidare med länkar för att förstå min text. Den första delen handlar om bakgrunden till mitt resonemang och i den sista delen resonerar jag mer om hur jag tänker mig att vi kan leva goda liv. Så där, då dyker vi ner i mitt kaninhål.

Min första uppgift på kursen handlar om att identifiera en fråga som driver mig i mitt liv. Ett ögonblick kändes det svårt att välja en eftersom jag ju inte bara har en fråga utan snarare tusen frågor. Eller kanske ännu fler? Men så dröjde det inte länge innan tankarna började formera sig som någon slags bisvärm. Jag har ju funderat i många år och framför allt här på bloggen.

Varför blev jag sjuk? Hur ska jag kunna leva så att jag håller? Hur ska jag få ekonomin att fungera? Varför är jag så arg? Varför är det så många som pratar och så få som lyssnar? Varför har sjuktalen för psykisk ohälsa exploderat? Varför tar mänskligheten inte klimathotet på allvar?

Det kan tyckas som att alla dessa frågor handlar om helt olika saker, att de rör sig från det högst personliga till det alltomfattande mänskliga och det är helt korrekt. Det är också korrekt om man som jag kan se den röda tråden i dessa frågor. Jag tycker nämligen att de går att sammanfatta under paraplyet; Vad är ett gott liv?

Och vad är då ett gott liv? Det kan naturligtvis vara högst individuellt och se ut på olika sätt, men om man ska försöka se ett gott liv ur ett övergripande perspektiv så behöver det innehålla faktorer som gör att vi mår bra fysiskt och psykiskt, det behöver innehålla trygghet, kärlek och mening, de materiella behoven av värme, skydd, mat och vatten behöver vara tillgodosedda. När de behoven egentligen är uppfyllda är kanske den springande punkten i hela frågeställningen, eftersom vår girighet gör att vi inte bara jobbar mer, stressar mer, sover mindre och får sämre relationer, utan också innebär att vi suger ut planeten på dess resurser, skapar utsläpp som förändrar våra livsbetingelser i grunden och utrotar hela ekosystem som är basen för vår existens.

Innebär ett gott liv att man ska kunna göra vad man vill när man vill? Att man ska slippa saker man inte vill? Och på vilka premisser grundas i så fall den rätten? En grundpremiss som vi sällan diskuterar är äganderätten eftersom den är helt självklar i vårt samhälle och inte ifrågasätts ens för ett ögonblick. Ändå lägger den grunden till en galopperande ojämlikhet där några människor har mer än de någonsin kan använda medan andra inte ens har för att täcka sina grundläggande behov. Framför allt så påverkar äganderätten möjligheten att ta beslut om frågor som i sin natur påverkar också dem som inte äger, som t.ex. i klimatfrågan. Diskussionen om skogen är het och brännande och argast är skogsägarna som anser att de är i sin fulla rätt att avverka skogen hur de vill och när de vill eftersom marken är deras. Vi andra som är beroende av att skogarna står kvar för att fungera som jordens lungor, som hem åt sårbara ekosystem och som en plats för skönhet, stillhet och kontemplation får finna oss i att inte ha något att säga till om eftersom vi inte har någon äganderätt till marken den står på. Ekonomi och avkastning går före jordens och vår egen arts överlevnad. Ändå diskuteras äganderätten i princip aldrig och den som ifrågasätter kapitalismens principer skälls för kommunist och diktaturälskare. En diskussion om våra rättigheter och skyldigheter gentemot varandra ur det här perspektivet lyser tyvärr med sin frånvaro.

Ett gott liv bör också ge utrymme för både arbete och återhämtning, att få plats som människa och inte bara som arbetare, som en kugge i hjulet. Vi behöver få vara, drömma, skapa, men samhället lär oss att vårt värde ligger i att arbeta och i att hålla ekonomins hjul i rullning. Så ska vi nå ett gott liv. Men fler och fler börjar ifrågasätta om det verkligen är allt livet går ut på. Vårt samhälle är rikare än någonsin och ändå har vi inte längre råd med vår gemensamma välfärd. Om vi hade kunnat nöja oss med att leva med 1970-talets standard hade vi idag kunnat ha en 4-timmars arbetsdag enligt sociologen Roland Paulsen som i sin bok Arbetssamhället skriver att produktiviteten har fördubblats de senaste 40 åren. Men han vill att vi sträcker oss längre än så och funderar över varför vi arbetar? Vilka arbeten behövs och i vilken utsträckning? Det här är en bra början på att fundera över hur vårt samhälle är organiserat och idag utgår det ifrån idén om att vi ska arbeta. Punkt.

Jag menar att vi bör vända på frågan och fundera över hur vi vill leva våra liv. Vilket slags samhälle vill vi ha? Hur ser ett gott liv ut? När vi då börjar identifiera vad som krävs i ett sådant samhälle får vi lättare att se vilket slags arbete som behöver utföras och vilket slags arbete som i sig självt är helt onödigt, eller kanske till och med skadligt. Se gärna den här fantastiska lilla filmen på fem minuter som ger en briljant översikt över hela diskussionen.

På något sätt utgår alltså den berömda arbetslinjen från att det är bra att arbeta och dåligt att inte arbeta. 2000-talets buzz word utanförskap handlar ju om att den som inte arbetar hamnar utanför något och att det är något som man inte mår bra av. Men är det sant? Sedan 1990-talet har många arbetsplatser skurit ned på personalstyrkan samtidigt som fler arbetsuppgifter tillkommit i den anda av New Public Management och Lean production som skulle spara pengar och öka effektiviteten i organisationer. Samtidigt har sjukskrivningstalen för psykisk ohälsa, och då särskilt stressrelaterade diagnoser, ökat mångfaldigt. Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

För den som inte arbetar och råkar ut för den typen av stress menar arbetslinjen att man kan drabbas av en annan typ av stress. Utanförskapets stress. Man mår alltså väldigt dåligt av att inte få göra rätt för sig och av att inte höra till i en arbetsgemenskap. Här kommer ännu en film som med humor ger en fullkomligt dråplig beskrivning av hur vi försöker ”skapa jobb” och vad som händer med människor som tvingas försöka fungera i ett sådant system.

Samtidigt säger arbetslinjen också att den som inte arbetar har en hög benägenhet att vara lat och försöka fuska sig till bidrag, och att om det bara är tillräckligt svårt att överleva på sagda bidrag så kommer nog den arbetslöse att hitta ett jobb. Med tiden har alla som inte arbetar mer och mer hamnat under samma utanförskapsparaply, alldeles oavsett om man är för sjuk, oförmögen att arbeta, eller om det faktiskt inte finns något jobb att få. Vad säger en sådan syn på människor om oss som samhälle?

När jag läste boken Svälten Hungeråren som formade Sverige av Magnus Västerbro för några år sen, fick jag en kuslig upplevelse av att höra ekon i samtiden från den syn på fattiga människor i Sverige som gjorde svältåren 1867-1869 så svåra. Missväxten var brutal, men insamlingar gjordes runtom i världen, till och med så långt bort som i Kalifornien, och mat skeppades in till Sverige för att rädda människor undan svältdöden. Anledningen till att så många ändå svalt ihjäl var att myndighetspersoner som ansvarade för utdelningen inte ansåg att det gick för sig att bara ge bort maten till de fattiga för hur skulle de bete sig därefter? Nej, man krävde arbete, också sådant arbete som inte tillförde någonting annat än just betalning för maten, och vissa dog på plats av svält och köld medan man försökte arbeta ihop till en dagsranson.

Så illa är det som tur är inte ställt idag, men många av de normer och värderingar som florerade i samhället vid den tiden har överlevt fram tills idag och om man lyssnar kan man höra hur de sprids. Cancersjuka människor med månader kvar att leva utförsäkras i Sverige för att Försäkringskassan anser att de kan gå till jobbet och enligt boken Avslagsmaskinen av Niklas Altermark har en ny syn spritt sig bland välfärdens tjänstemän om att de är trygghetssystemens grindvakter, satta att skydda statsfinanserna från fuskare. Som tjänsteman kanske man inte nödvändigtvis håller med om att en cancersjuk inte ska ha sjukpenning, men så menar man att reglerna ser ut och därför är man noggrann med att efterleva dem. Samma mekanismer har Roland Paulsen kunnat spåra på Arbetsförmedlingen i sin bok Vi bara lyder. Denna dokumentär är baserad på boken om man hellre vill se en sådan.

Det är naturligtvis praktiskt att få människor att vända sig mot varandra, så att vi inte har tid att fundera över de stora frågorna. Svenskar mot invandrare. Kvinnor mot män. Norrland mot södra Sverige. Närande mot tärande. Debatten går hög och det är många som skriker men få som lyssnar. Vill vi vinna över varandra eller vill vi hitta ett svar på våra frågor? Jag tror att vi måste börja fundera över vem det är som tjänar på att vi vänder oss emot varandra, att vi hetsas att bli rädda för varandra och manas att göra mer och äga mer. Vårt system är inte av naturen givet, det är något som vi människor har skapat. Det som vi har skapat kan vi också omdana och min fråga om vad som utgör ett gott liv kräver ett sådant omdanande. För jordens ekosystem tål inte att vi lever våra liv i den omfattning som vi i västvärlden tillåter oss att göra. Våra mänskliga ekosystem tillåter det inte. Systemet får oss att springa allt fortare i våra liv av anledningar som vi inte alltid ens förstår. Vi går sönder på vägen, en del blir sjuka, andra bara fattiga. Våra relationer blir lidande och pressen blir större. Klimatet blir varmare, vädret blir mer oförutsägbart, jordbruksmarken alltmer utarmad och vad ska vi ta oss till när vi inte längre kan producera mat i jorden? När fisken är utdöd i havet och när riktiga skogar inte längre finns?

Nu känner jag mig som en riktig domedagsprofet och det är så klart inte avsikten med att ställa sig frågan om vad som är ett gott liv. Länge kände jag mig fullständigt under isen när jag tänkte på framtiden just för att jag är så fruktansvärt rädd för vad som händer om vi inte gör något åt klimatkrisen nu. Min räddning på något sätt blev att läsa David Jonstad. För den som bara är det allra minsta intresserad av historia är Kollaps – Livet vid civilisationens slut spännande. I boken gör han återblickar på alla de stora civilisationer som funnits genom historien, Romarriket, Mayaimperiet och det gamla Egypten, och undersöker vad det är som har gjort att de till sist gått under. Han menar att de alla till slut kollapsat under sin egen tyngd eftersom ju mer komplex en civilisation blir, desto större resurser krävs för att hålla den igång. Naturligtvis gör han jämförelsen med vår egen civilisation och hävdar att de som lever i en kollaps sällan är medvetna om det eftersom samhällen kollapsar långsamt. Samtidigt behöver det inte vara en fullständig katastrof. Om vi kan lära oss något av historien så är det att människan är resilient och om vi samarbetar har vi alla möjligheter att skapa någonting nytt och vackert ur askan.

Jag förstår att inte heller det här låter särskilt uppmuntrande men ha tålamod med mig en liten stund till. I uppföljaren till Kollaps, boken Jordad beskriver David Jonstad nämligen vad han tror är nyckeln till ett gott liv och jag är böjd att hålla med honom. Vad som sammanfaller när man backar i historien och återgår till att leva enklare av vad jorden kan ge är nämligen ett långsammare tempo, större mening i livet, närmare relationer och ett större behov av gemenskap och tillit. Jonstad berättar om sin egen resa från sitt liv som vegansk journalist i storstaden, via sitt sökande efter en plätt jord som han kan föda sin familj på, till den landningsplats som till slut blev deras. Han är öppen med att det kanske inte alltid är vare sig enklare, lättare eller bekvämare att leva som småbrukare, men att meningsfullheten och tryggheten ökar när man bär sin egen vikt, även om det är av största vikt att göra det gemensamt med andra.

Förmodligen ser jag det hela ur ett alldeles för romantiskt skimmer. Jag vet verkligen hur mycket arbete som krävs för att åstadkomma en jord som går att odla i och föra hela processen i mål från frö till lagrad mat inför vintern. Det är verkligen ingen promenad i parken för att svänga sig med lite svengelska, men det jag tar med mig är hur jordens ekologiska gränser och vårt medvetande någonstans kan rymmas inom den här modellen på ett sätt som vårt nuvarande samhälle inte gör. När man arbetar med jorden går allting långsamt. Allting kan inte planeras eller förutses och det ger oss mer utrymme för vila och reflektion varvat med hårt arbete för kroppen. Vi kan leva i harmoni med årstidernas växlingar och få mer tid till återhämtning under den mörka årstiden och använda den extra energi som ljuset ger på sommaren. Två av vår tids stora hälsoproblem handlar om stress och stillasittande och här löser sig dessa problem helt av sig självt. Forskningen visar att människan mår bra av att vistas i naturen, ja vi mår till och med bättre bara av att titta på den genom fönstret. Att det är så är så klart ingen överraskning för vad är vi om inte djur som utvecklats som en del av naturen. Alla våra processer i kroppen relaterar till vad som sker i vår omgivning, från ljusets reglering av vår dygnsrytm till den population av bakterier vi bär med oss i våra kroppar som vi utvecklat ett djupt och sinnrikt samspel med. När man är beroende av någonting för sin överlevnad tenderar man också att ha en större respekt för det och jag tror att vi måste öka vår respekt för matproduktionen, men också jordens system som helhet. När man skördar sin tomat efter månader av skötsel är det med vördnad och att slänga den vore en synd.

Och här dyker en ny tanke upp hos mig. Är det avsaknaden av andlighet och vördnad som har skapat den situation som vi far så illa av? Att vi ser naturen som något som är vårt att våldföra oss på efter eget gottfinnande, att allt annat i världen finns till för oss istället för att se oss som en del av ett kretslopp? För många år sen såg jag en fin liten serie på dansk tv som handlade om en familj som flyttade ut på landet med sina många barn. Där ville de försöka leva så självförsörjande som möjligt och barnen var hemma med föräldrarna istället för att lämnas på förskolan som är brukligt i det danska samhället. Dokumentären följde dem nära och man fick se hur de lärde sina barn att tacka jorden för vattnet de hämtade ur källan, och jag minns hur illa berörd jag blev av speakern som hade en så hånfull ton när han pratade om denna märkliga familj och deras märkliga ritualer. Som om de vore något slags underliga djur i en djurpark. Det enda som var märkligt med dem var att de följde en uråldrig tradition av att inte ta mer än man behöver och att vara tacksam för det man får ur jorden. Den tacksamheten har mänskligheten tappat bort och jag tror att vi skulle behöva återfinna vördnaden för det enorma i vår existens och i underverket i att vi finns och kan leva i en värld som är så exakt samspelt i alla sina olika system. Tacksamhet är en underskattad känsla och i vårt samhälle förväxlas den ofta med skuld. Vi vill inte stå i skuld till någon och hellre än att behöva ta emot och säga tack vill vi försöka klara oss själva. Kanske behöver vi tacksamheten mer än något annat, för att svetsa oss samman i en gemenskap och i en vördnad för våra liv, våra kroppar och vår planet.

Jag tror alltså att vi, i vilken form det än ter sig för var och en av oss, behöver leva ett enklare liv. Att sakta ner tempot, utvärdera vad som har ett värde på riktigt och samla oss i lokala gemenskaper. Vi talade om Dunbars tal i förra veckan och det är ett tydligt exempel på vad jag menar med lokala gemenskaper. Vi behöver känna våra grannar, producera maten vi äter där vi bor, plantera ett träd för framtiden och hitta mening i det lilla. Jag kämpar också med den här visionen, det ska jag inte förneka. Hur skulle jag förhålla mig till att inte kunna streama tv-serier? Inte kunna duscha hur varmt och hur länge jag vill? Inte kunna köra bil eller resa utomlands? Det är sådant som tar emot och skaver i mig, men jag är också beredd att utforska de tankarna för jag tror att det kommer att vara vägen framåt för oss som mänsklighet, att vi skalar ned och minskar på vårt vill ha och fokuserar mer på vårt behöver. Jag älskar att resa och att inte kunna göra det under många år har varit en stor sorg. Mitt samvete tillåter mig inte längre att flyga hur som helst och det är verkligen svårt att frivilligt avstå nu när jag faktiskt skulle kunna. Men så inser jag att det ena inte behöver utesluta det andra. Hur långt måste jag egentligen resa för att det ska räknas? Hur lång tid får en resa lov att ta? Människor har alltid rest, även innan den industriella revolutionen, och bara för att vi inte får flyga längre så kommer inte resandet ta slut. Däremot kanske vi hittar nya resmål. Och våra sinnen kanske lättare kommer att hinna med om resan också får lov att vara målet? Det måste vara fler än jag som har kämpat med den där förvirrade känslan av att verkligheten kränger omkring en när man förflyttat sig en halv värld på några timmar?

Det finns också en känsla av tröst och av empowerment (jag saknar ett bra svenskt ord här) i att göra vad jag kan i mitt lilla liv. Att inte vänta in att resten av samhället ska hitta rätt utan att vara den förändring jag vill se i världen. Jag tycker om att se mig som en del i omställningsrörelsen och att följa andra människors tankar om hur man kan leva på ett bra sätt i denna omställningstid. Jag lär mig massor och hittar förhållningssätt som gör att jag känner mig starkare rustad inför en förändrad värld och som gör att jag känner mening i mitt liv, även om jag är rädd för framtiden.

Jag tror att vi skulle hitta nya värden och kanske sannare värden i vårt förhållande gentemot varandra, mot tiden, mot planeten och mot arbetet om vi vågade sakta ner och leva enklare. Vad tror du?

Till slut bjuder jag på en dikt som har funnits med mig i många år. Tack för att du orkade läsa ända hit.

The Road Not Taken

By Robert Frost

Two roads diverged in a yellow wood,

And sorry I could not travel both

And be one traveler, long I stood

And looked down one as far as I could

To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,

And having perhaps the better claim,

Because it was grassy and wanted wear;

Though as for that the passing there

Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay

In leaves no step had trodden black.

Oh, I kept the first for another day!

Yet knowing how way leads on to way,

I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh

Somewhere ages and ages hence:

Two roads diverged in a wood, and I—

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference.

Arkiverad under Arbetskritik, Folkis på distans, Frivillig enkelhet · Tagged with Det goda livet, Omställning, Växla ner