Berättelsen om människan

Posted by Hanna on 23 februari, 2023 · 5 kommentarer 

Vissa berättelser i våra liv är så grundläggande att vi inte riktigt ser dem, men när man har fått syn på dem är det svårt att inte se dem. Jag funderar mycket över människan och jorden nuförtiden och här finns en underliggande berättelse om vår plats i hierarkin som jag tror att vi sällan reflekterar över. Den västerländska människan ser sig själv som överlägsen andra djurarter och definitivt som ägare till och beslutsfattare över hela planeten. Vi ser djur som primitiva, oskäliga och, om de inte gör någon direkt nytta för oss, som onödiga. Vi ser på växter som icke levande, utan känslor och medvetande, och tror att vi kan hugga ner och plantera om som det passar oss utan att någon skada sker. Vi ser på marken under våra fötter som ett lager av resurser där vi kan spränga, gräva och utvinna allt vi behöver och vill ha för att förbättra våra egna liv, utan en tanke på vad som sker när resurserna använts upp. Vi ser på haven som en vinstkälla för trålbåtar och som en soptipp för sånt vi inte längre vill ha i våra liv.

Hur kommer det sig att vi inte känner samhörighet med världen? Varför skäms vi inte över att våldföra oss på jorden? Var kommer den här idén om människans överhöghet ifrån? I världens tre största religioner innebär skapelseberättelsen att Gud skapar världen och ger den till människan att förvalta. Jorden med alla dess invånare blir människans att styra som man behagar, även om idén är att det ska göras med kärlek och omdöme. Människan är skapelsens krona och vår syn på oss själva är därefter; uppblåst och högfärdig. Vi har vår fria vilja att göra som vi vill med skapelsen och ingen ska säga något annat. Denna berättelse har i kombination med berättelsen om kapitalism, idén om att allting kan ägas och att allting kan saluföras, skapat en rovdrift på våra egna livsmiljöer där större bekvämlighet och en ständig jakt på ett diffust mer undan för undan destruerar skapelsen.

Vi reproducerar hela tiden idén om människans överlägsenhet och det är helt osynligt eftersom det finns väldigt få konkurrerande idéer. Inom diskursteori kallas ramarna för hur vi tänker och talar om något för en diskurs. Ofta finns det flera diskurser som utmanar varandra som till exempel inom feminismen, där det finns olika sätt att förstå och tala om vad feminism är, men ibland är en diskurs så stark att utmanande idéer, eller diskurser, dör ut. Det kallas för hegemoni och betyder att nu är vi i stort sett överens om hur vi kan tänka på och tala om ämnet, i det här fallet människans roll i världen. När vi lever i en hegemoni som inte utmanas blir den till slut osynlig. Vi föds in i tanken om att vi står högst i näringskedjan och att vi har de rättigheter vi har tagit oss. Det är svårt att ens få syn på den underliggande berättelsen och om man gör det är det svårt att utmana sin grupp, som ju är överens om hur vi tänker på och talar om saken. Risken är att man blir utstött om man inte följer gruppens övertygelse.

I andra kulturer finns andra skapelseberättelser och jag har fastnat för en som finns i olika varianter bland amerikanska urfolk. Myten handlar om Sky woman som föll ned från den ö i skyn där Himmelsfolket levde. Hon var gravid och när de vattenlevande djuren på jorden såg henne förberedde de en plats åt henne på den Stora Sköldpaddans rygg. Fåglarna fångade in och guidade henne ned i tryggheten på sköldpaddan. Bävrar och uttrar hämtade lera från havet och samlade det på sköldpaddans rygg och ur leran formade sig jorden och växte i storlek. Sky woman skapar sig ett liv på jorden och de plantor hon har med sig, som jordgubbar och tobak, är medicin som är gåvor till den här världen. Hon blir moder till de folk som berättar om henne och den kultur de utvecklar är en gåvokultur, en tacksamhetskultur. I deras värld är inte människan förmer. Människan hade inte kunnat komma till utan djuren, och hade inte kunnat överleva utan Sky womans gåvor; växterna. Människan lever i samdräkt med skapelsen och tar inte mer än hon behöver. Dessutom finns en stark idé om att varje gåva behöver ett gensvar. Människan behöver be om lov, vara tacksam för gåvan men också ge något i retur. Inte för att betala av en skuld, utan för att hon är i ett ömsesidigt förhållande med skapelsen.

Den här berättelsen är vackrare för mig än den om människans dominerande ställning. Den handlar om att stödja varandra i ekosystemen så kommer världen att leva för evigt. I vår kulturs berättelse har vi länge tjänat på att vara överhuvuden, medan djuren, växterna och jorden kanske inte någonsin har gjort det. Ändå börjar också den era vara slut när vi som människor tjänar på berättelsen eftersom vi nu sugit ut världen så mycket att den snart blir otjänlig även för oss. Våra liv kommer inte att fortsätta förbättras genom den utan snarare börja försämras.

Berättelser är människans sätt att förstå världen och ibland blir de kanske enklare än en komplex verklighet egentligen förtjänar, men enkla berättelser har en tjusning. Det är lätt att förstå och lätt att förhålla sig till en enkel förklaring på det som man känner är svårt. Hitler genomskådade detta, liksom Sverigedemokraterna har gjort i vår tid. Men berättelser ger också makt. Den som lyckas övertala människor om att hens berättelse är sann kan styra människor och det är viktigt att vi försöker att genomskåda vilka berättelser som styr våra liv. Idag har vi en stark berättelse om otrygghet och rädsla i en tid när vi är tryggare och lever säkrare liv än kanske någonsin tidigare i historien. Hur kommer det sig? Blir vi räddare när vi har det bra eller finns det fler orsaker? Att fundera över vem som får makt genom berättelsen är ett nödvändigt verktyg för rädsla är en stark kraft och rädda människor är lättare att styra.

Vår västerländska skapelseberättelse har kanske gjort ett större intryck än vi vill tro i vår sekulariserade samtid. Tron på att människan är överlägsen resten av skapelsen banar också väg för att vissa människor kan vara bättre än andra människor. Kolonialismen baseras på den här övertygelsen och det är kanske inte märkligt att förstå hur den kunde bli så framgångsrik när man förstår hur andra kulturer inte delar synen på människans överhöghet. Det är svårt att tro att andra människor kan vilja äga land om man inte har ett koncept för ägande. Det är svårt att tro att människor kommer att ta utan att ge om man själv lever i en gåvokultur. Och när man börjar förstå så är det redan för sent.

Berättelsen om människans överhöghet har spritt sig över världen och de kulturer som har en annan syn har fått ge vika. Om vi lyckas utmana den starka hegemonin om människans betydelse och ersätta den med andra diskurser, som den om en gåvo- och tacksamhetskultur, skulle mycket vara vunnet. Jag önskar mig det och vill själv vara en del i den utmaningen.

Arkiverad under Filosofi, Folkis på distans, Hållbar livsstil, Miljö · Tagged with Berättelser, Folkis på distans, Narrativ