Vemodets tid
Vemodets tid är snart här. Så snart midsommartiden är över börjar någonting röra sig i mig. Mogna vetefält som svallar som hav ger mig glädje, men svärtan solkar ned den. Mogna fält betyder att skördetröskorna är just runtom hörnet och bortom dem öppnar sig avgrunden. Hösten har alltid varit en plågsam tid för mig med dess löfte om mörker och årets död, men även efter att jag faktiskt slutit fred med den, är hög- och sensommar besudlade av min tidigare höstångest. Snart. Snart försvinner ljuset och all glädje. Snart ska vi åter förgås i mörker och kyla och en allt överträffande längtan efter ljusets återkomst.
Början av juni har hittills varit opåverkad av denna ångest, detta vemod, men nu nalkas den absolut sista träffen med Folkis någonsin. Länge undrade jag hur jag skulle klara mig utan min grupp, utan dessa samtal och jag fruktade den här dagen. Nu är den här och jag känner inte längre rädsla, men ett lugn och ett vemod. Jag är färdig med Folkis nu och jag har fått precis vad jag behövde. Det här året kommer alltid att skimra i mitt minne som en liten juvel; tänk att vi fick uppleva det här. Jag har i de samtal som inte varit terapi upplevt en terapeutisk transformation där jag genom att titta på världen har fått syn på mig själv. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och utan Folkis hade jag inte varit hälften så långt gången i min läkning som jag är idag.
Här började jag förstå att för att komma till roten med mitt onda behövde jag adressera min självkänsla. Hur kan jag bli min egen bästa vän och stå på min egen sida? Hur kan jag bli någon som litar på min egen bekräftelse istället för alla andras? Jag har hittat många nycklar och känner ett inre lugn jag inte känner igen. Det finns mycket kvar att hantera men det tar jag i den takt det dyker upp.
Mina lärare har lärt mig om att vara människa. Att inte göra mitt bästa och att inte behöva bevisa något för andra. Ingen annan auktoritet i mitt liv har någonsin gett mig den gåvan och de har gjort det genom att inte vilja ikläda sig den auktoriteten.
Här har jag på djupet förstått att jag är en utåtvänd introvert som behöver skåda utåt för att växa inåt. Det är i betraktandet av samhället och helheten som jag hittar svaren på individen och detaljerna. Mitt intresse bränner till i skärningen däremellan och trots att det inte borde vara en överraskning känns det som en klargörande sanning.
Något som absolut inte borde förvåna mig men som ändå gjort det är hur viktig litteraturen är för mig. Jag har varit en olidlig tipsare om böcker jag älskat och artiklar jag bländats av. Att bibliotekarien i mig faktiskt inte bara är en yrkesroll utan faktiskt också en riktig och viktig del av vem jag har blivit.
Den viktigaste lärdomen har kanske varit hur välgörande det är med samtal som inte syftar till att svara. Att inte övertyga varandra. Att inte vinna över någon. Att bara få vädra sina funderingar, bli inspirerad av någon annan och låta sina tankar haka i varandra tills de allihop hänger omkring oss som en väv. Här finns mina tankar och dina tankar. Kanske nya insikter eller nya frustrationer. Varsågod. De är dina. Gör vad du vill med dem.
Vemodets tid infaller tidigt i år, men det är inte ett svart vemod utan ett skimrande vemod. Någonting omvälvande har skett men eftersom jag har sett alltför många säsonger av The Walking Dead ser jag vikten av att sluta när man är på topp. Toppen är här och som Sven-Bertil Taube så vackert skaldade:
”Så skimrande var aldrig havet
Och stranden aldrig så befriande
Fälten ängarna och träden aldrig så vackra
Och blommorna aldrig så ljuvligt doftande”
Ett gott liv 