Kollaps – Livet vid civilisationens slut

Idag läste jag de sista sidorna av Kollaps – Livet vid civilisationens slut av David Jonstad. Jag är tagen och glad över att jag läste färdigt boken på några dagar eftersom den första halvan fick mig att må dåligt.

kollaps-livet-vid-civilisationens-slut

Jag hade svårt att orka med att läsa om hur vår civilisation systematiskt utarmar planeten på varenda uns av olja, fosfor, uran, kol, gas och sällsynta jordartsmetaller, där utvinningen har stora miljökonsekvenser och som sedan används i miljövänlig ”grön” teknik. Det är påfrestande att läsa om hur färskvattnet i världen minskar och hur odlingsbar mark utarmas. Hur det industriella jordbruket inte kan klara sig utan fossila bränslen och konstgödsel som produceras av fosfor och som efter användning spolas rakt ut i havet och bidrar till övergödning eftersom naturen inte klarar av att ta hand om överskottet av kväve som vi producerat. Vad kommer att hända när det inte längre går att utvinna olja? När fosforgruvorna är tomma? Jo, det kan jag tala om. Folk kommer att svälta. I det industriella jordbruket kostar det idag tio kalorier att producera 1 kalori. Det är enbart på grund av fossila bränslen som matproduktionen alls kan fungera med de insatserna. Stora mängder av den mat som produceras slängs. Stora arealer av tidigare jordbruksmark är så utarmad att den övergivits helt. Befolkningen ökar. Ekologins gränser är nådda. Ekonomins luftiga pyramidspel av påhittade pengar riskerar att implodera när som helst.

Och under tiden låtsas vi alla att ingenting har hänt. Att allt kommer att fortgå som vanligt och att vi i vanlig ordning kommer att få det bättre för varje generation. Detta är vad Jonstad kallar för framstegssagan. Genom beskrivningar av äldre civilisationers uppgång och fall målar han en bild av hur ökad komplexitet i ett samhälle leder till ökad sårbarhet. Ju fler människor som ska försörjas desto större yta behövs. Jorden sätter sina egna begränsningar för hur många den lyckas föda. För att övervinna den begränsningen krävs ökad komplexitet genom infrastruktur som möjliggör transporter och ökad specialisering inom produktion men också administration för att hålla ihop det komplexa systemet. När komplexiteten hotar att brista, till exempel genom att fler människor krävs för att upprätthålla systemet än vad den mark man lyckats lägga under sig klarar att föda, är reaktionen att öka komplexiteten för att åtgärda bristerna. Detta innebär ett krav på tillväxt som när det blir övermäktigt leder till civilisationens fall. Jonstad exemplifierar detta med gamla civilisationer som Romarriket, Mayacivilisationen, Induscivilisationen, Egyptens gamla rike och så vidare.

Vad vår civilisation angår har vi lyckats överkomma gränserna som hindrade äldre civilisationer genom den industriella revolutionen. Upptäckten av olja gav möjlighet till oanad tillväxt allt eftersom tekniken utvecklades. Under 250 år har vi spurtat i en aldrig tidigare anad takt fram emot vår civilisations kollaps. Den snabbt accelererande utvecklingen omges, liksom alla andra civilisationer, av mytbildning. I Mayariket handlade myten om att ledarna var gudomliga och lovade regn till säkra skördar. I vår civilisation heter myten evig tillväxt och tekniska framsteg i all oändlighet. Also known as framstegssagan.

Den är så klart svår att släppa för att istället föreställa sig hur livet kommer att se ut när oljan är slut, varför de allra flesta väljer att göra ingenting. Jonstad frågar sig hur det kan komma sig att de allra flesta tacklar klimathotet med någon slags optimism, en övertygelse om att det kommer att ordna sig ändå. På något sätt. Oklart hur. Han lägger fram positivt tänkande som ett möjligt svar på den frågan. Konsumtionskulturen uppmuntrar individer att ständigt vilja ha mer, samtidigt som det positiva tänkandet säger dem att de förtjänar mer och kan få det om de bara anstränger sig. Detta hänger också ihop med vad sociologen Karen Cerulo kallar för positiv asymmetri. Det innebär att våra hjärnor, i kombination med vår kultur och historia, har en tendens att försämra vår förmåga att föreställa oss mardrömsscenarier. Upprepade tankemönster i hjärnan har en förmåga att göra så att vissa tankekedjor upplevs som mer naturliga än andra och samma process sker på ett kulturellt plan. När ett synsätt blir det dominerande i ett samhälle blockerar det andra synsätt. Det kan vara bra att ha med sig när man möter andra människors ovilja att föreställa sig ett värsta scenario.

Den sista halvan av boken är mer upplyftande att läsa. Jonstad beskriver ett möjligt framtidsscenario där kollapsen inte blir så plötslig som den framstår i populärkultur, utan snarare pågår över lång tid och i olika takt på olika håll. Det kanske till och med blir så att vi inte inser att det är en kollaps förrän efteråt. Det är vad historien visat är den vanligaste inställningen, till exempel i Romarriket där senaten fortsatte att sammanträda i flera hundra år efter imperiets faktiska fall. Han för en diskussion om vad vi kan göra för att anpassa oss till ett nytt sätt att leva, som kan ske i större samklang med naturen. Här blir jag äntligen lite lättare om hjärtat och jag känner mig trygg i min förvissning om att jag redan kommit en bit på vägen. Nyckelordet i den här processen är resiliens. Närmast ligger väl ordet motståndskraftig, men det innebär också en förmåga att anpassa sig och förändra sig efter rådande omständigheter. Många konkreta exempel på resilientare sätt att organisera såväl samhället som det egna hushållet presenteras och jag känner igen mig i många tankar som handlar om småskalighet och enkelhet.

Jonstad uttrycker också oro över hur orustat Sverige är för en eventuell kris och beskriver hur beredskapen under de senaste tre decennierna monterats ned till ett ingenting. Under andra världskriget, och under lång tid därefter, var beredskapen stor och omfattade lager av livsmedel, diesel, gödsel och bekämpningsmedel till jordbruket. Ett ransoneringssystem för att fördela bristande resurser fanns förberett, självförsörjningsmål för Sverige var satta och omfattande folkbildning i grundläggande krisberedskap genomfördes årligen. Allt detta är nu borta och myndigheterna meddelar att vid en kris ska Sveriges matbehov tillgodoses av EU.

Jag känner mig både skrämd och hoppfull efter den här läsningen. Jag har länge trott att någon sorts kollaps är oundviklig men att så genomgående undersöka problematiken och dess eventuella konsekvenser tar sin kraft. Samtidigt har jag länge föreställt mig att endast en fullskalig kollaps ger oss möjlighet att börja om och bygga nytt, varför jag nästan har kunnat se fram emot att det ska hända. Oavsett är det skrämmande, just eftersom att vi inte vet vad som ska hända. Genom att läsa den här boken känner jag mig i alla fall än mer peppad att förbereda mig för en annan sorts liv. Jag återkommer med hur jag ser på min egen resiliens och vad jag kan göra för att förbättra den. Du kanske ska fundera på din egen?

Läs de 35 första sidorna av boken här

Köp boken här eller ännu hellre, låna den på biblioteket!

 

Annonser
Comments
2 Responses to “Kollaps – Livet vid civilisationens slut”
  1. Ekomorsan skriver:

    Den boken har jag haft hemma i flera år men faktiskt inte riktigt tagit tag i att läsa klart. Borde göra det och din recension gjorde mig ännu mer pepp på det!

    Svar:
    Min plan är att inte färga håret men får se hur länge jag står ut med utväxten 😀 Har dock en färg nu som ligger ganska nära min egna eftersom jag gjorde en umdrefärgning senast (mörkare mot botten och sen blir det sakta men säkert ljusare mot topparna)

    Jag skulle aldrig våga klippa mig själv men jag och min barndomskompis brukade toppa varandra i tonåren 😀

    Gilla

    • Hanna skriver:

      Gör’t! Jag är väldigt pepp på att läsa nästa bok, Jordad.
      Vad håret angår har det varit en lång process för mig som hänger ihop med hur jag ser på mig själv och på den norm samhället vill tvinga in mig i. Förr var jag väldigt noggrann med mitt hår och smink men nu har jag äntligen kommit dit att det faktiskt inte är särskilt viktigt. Så nu vågar jag! Men det är förstås bara en lång tråkig frisyr. Annars vore det oöverkomligt även för mig. 😊

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: