Tiggare

Några dagar före julafton var hela familjen och handlade mat på Willys. Utanför satt den idag mer eller mindre obligatoriska tiggaren på en kudde och frös på den grådaskiga, fuktiga parkeringen. Min första instinkt är alltid att vända bort blicken för att inte ytterligare förvärra deras förnedring, för hur förnedrande är det inte att behöva förlita sig på att främmande människor ska nedlåta sig till att tycka synd om? Trots det har jag på senare tid försökt stålsätta mig och istället möta deras blick och hälsa, för det är inte min obekvämlighet som är problemet här. Det minsta jag kan göra är att visa att jag ser. Jag ser att här sitter en annan människa som är i nöd. Här sitter en medmänniska som har det svårt och jag som har det så bra, så bra ser att det finns något att göra här. Ofta försöker jag ge en slant, men tyvärr känns det lika eländigt hur jag än gör. Går jag förbi utan en blick, gör jag det med en hälsning, eller lägger jag en sedel i den framräckta handen så vet jag att i morgon sitter samma människa på samma plats med samma värdelösa förutsättningar för sitt liv och jag sitter i mitt varma hem och har det gott. Och det gör så ont. Det gör faktiskt fysiskt ont att möta all denna smärta och allt detta elände som maskeras med ett glatt leende och ett inlärt hej på svenska. Jag vill öppna min famn och mitt land för dessa människor. Jag vill bygga dem ett hus och jag vill skänka dem av mitt överflöd. Men hur jag än gör så räcker min lilla hjälp till så ynkligt lite för var och en av dessa olyckliga själar.

Så efter den smärta och den ångest det innebär med dessa möten så kommer ofelbart ilskan. Ilskan mot alla oss som har det så förbannat, jävla bra och som vägrar att vara medmänskliga och dela med oss. Som sliter ihjäl oss för att konsumera ihjäl världen och oss själva medan andra människor fryser och svälter utan att vi kunde bry oss mindre. Nej, förlåt mig. Jag har fel. Det är klart att vi bryr oss. Vi blir heligt förbannade när någon av dessa stackare dristar sig till att gå runt hörnet och röka en cigarett. Vi blir ursinniga när en mor tar fram en billig, gammal mobiltelefon och ringer hem till de barn hon inte sett på flera månader. Hur vågar de? Hur vågar de unna sig sådan lyx när vi ger dem av våra surt förvärvade slantar? Det är moraliskt förfall och kriminella gäng och sådant ska vi absolut inte sponsra. Hade de ätit ett äpple för pengarna hade det varit en annan sak men vi kommer absolut inte att lyfta ett finger för sådana uslingar som använder våra pengar på fel sätt.

Vi är snåla, egocentriska, rasistiska och kolonialistiska jävlar som utnyttjar och drar fördel av att vara födda på rätt plats och ibland förstår jag vad som driver en diktator. Folkets enfald är överväldigande och demokrati fungerar därför så dåligt. Jag skulle vilja bestämma att nu tar vi gemensamma tag och ser till att alla människor i åtminstone det här landet har rimliga förutsättningar för ett rimligt liv. Jag skulle vilja bestämma att alla är välkomna hit och att de kommer att få all hjälp de behöver för att etablera sig i vårt kalla och ogästvänliga land. Men det är inte jag som bestämmer. Och jag kan inte hjälpa varje människa jag möter.

Så den dagen utanför Willys lovade jag mig själv och min familj att när det nya året kom så skulle jag försöka göra något mer strukturerat. Det som jag ändå känner att jag kan göra. Så nu äntligen har det blivit av. Jag har blivit världsförälder hos Unicef och bidrar med 200 kronor i månaden. Månadsgivare underlättar för organisationer att genomföra långsiktiga projekt med stabil finansiering, hjälper till att minska på administrationskostnader för insamlingar och minskar risken för att projekt strandar på grund av underfinansiering. Jag önskar att välgörenhetsorganisationer inte behövdes. Att vi levde i en värld där vi löste alla frågor på politisk väg. Men så ser inte världen ut och därför väljer jag att stötta Unicef. För varenda unge. Hur tänker du?

Annonser
Comments
One Response to “Tiggare”
  1. Att möta en blick, ge ett leende, bidra med kontanter (om än bara några mynt) eller bjuda på något ätbart kan tyckas vara små och obetydliga gester när man vet om världens samlade lidanden och orättvisor. Men som skalden uttryckte det (fritt återgivet): vem är min nästa? Första bästa! Personligen tror jag mer och mer på just det. Att stanna upp, se och bjuda till just där jag är. Men också att ta emot det jag möter och vara tacksam för det jag får i mötet. En person, ett liv, en syster/bror.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: