Boktips

Posted by Hanna on 7 juli, 2016 · 4 kommentarer 

Under min utmattningsresa har jag skrivit ganska mycket om att känna sig utpekad, värderad och skuldbelagd. Jag har haft svårt att få ihop min egen analys av ett samhälle som sliter ut människor på så många olika sätt, med den individualisering jag möts av på mitt arbete, i vården och av myndigheter. Man måste vara tuff om man ska kunna stå emot budskap om att det är ens eget fel. Om man ska kunna förlika sig med att det inte är något fel på de förutsättningar man fått utan att man själv måste lära om och göra nytt. När man måste ställa upp på att behöva lagas när man egentligen inte är särskilt trasig. Missförstå mig rätt. Visst är jag trasig, både till kropp och själ i vissa fall, men det jag upplever att jag behöver är lugn och ro att vila mig i form och därefter drägliga arbetsförhållanden. Det jag möts av är ifrågasättande av min arbetsduglighet och terapi, medicinsk yoga och antidepressiva mediciner.

Missförstå mig rätt igen. Terapi och yoga är fantastiska verktyg, antidepressiv medicin kanske för en del. Men förutsättningen för att dessa metoder ska lyckas är ju att de sätts in i rätt sammanhang, och jag måste erkänna att jag inte känt att det är vad som krävts för mig den senaste tiden. Istället har jag pliktskyldigast dykt upp och suttit av tid efter en enorm kraftansträngning för att ens ta mig dit, och på plats har jag känt mig milt sagt skeptisk till att behandla ett samhällsproblem med att sjunga mantran om liv, död och återuppståndelse. Ursäkta min franska, men något är jävligt fel om vi tror att detta är lösningen på utmattningsepidemin som sveper över Sverige.

Trots min avsky inför självhjälpstrenden och den litteratur som formligen spyr ut självhat på marknaden, så har så klart även jag fått med mig både en och tre böcker hem i min jakt på en lösning. Men det hjälper så klart inte. För om det gjorde det så skulle marknaden sedan vara mättad och det är den ju uppenbarligen inte. Folk köper bok efter bok och fortsätter att vara olyckliga. Men så fick jag ett boktips här på bloggen som väckte min nyfikenhet, och jag lånade raskt hem Svend Brinkmanns bok Stå fast – Vägra vår tids utvecklingstvång.

Brinkmann förordar i boken ett stoiskt förhållningssätt till livet och gör upp med självhjälpshetsen genom att ironiskt formulera sin bok som en sjustegslista. Den lyder som följer:

1. Sluta känna efter i dig själv – Sluta leta efter din magkänsla. Du ska inte hitta dig själv i stället gäller det att förlika sig med sig själv.
2. Fokusera på det negativa i ditt liv – Om man föreställer sig det negativa som kan hända istället för att alltid visionera om positiva saker som ska hända i livet så blir man mer tacksam över det liv man faktiskt har.
3. Ta på dig nej-hatten – Öva dig på att säga nej och prioritera bort. Våga ifrågasätta varför du ska göra saker istället för att vara odelat positiv till varje ny sak som kommer.
4. Håll tillbaka dina känslor – Istället för att oreflekterat släppa fram varje känsla (som små barn) bör vi öva på att kontrollera våra känslor särskilt negativa känslor som vrede.
5. Avskeda din coach – Coachen har bara till uppgift att spegla de saker du säger och tänker och hjälpa dig att gräva i dig själv. Avskeda coachen och skaffa vänner istället. Gå gärna på skogspromenader eller museum.
6. Läs en roman – ingen självhjälpsbok eller biografi – Självhjälpsböcker fungerar inte och får oss bara att leta svar inne i oss själva. En roman öppnar istället fönstret utåt och erbjuder sällskap och perspektiv.
7. Dröj vid det förflutna – Ditt eget och det kulturella. Odla rötter inte fötter.

Boken är synnerligen svår att sammanfatta och jag ger därför väl valda citat:

”Numera är det många av oss som upplever att allt går fortare och fortare. Livstempot accelererar. Hela tiden måste vi förhålla oss till ny teknologi, ständiga omstruktureringar och skiftande trender beträffande mat, mode och mirakelkurer. Köper man en smartphone dröjer det inte länge innan man måste byta ut den för att kunna köra de nyaste applikationerna. Innan man hunnit vänja sig vid det senaste it-systemet på jobbet införs ett nytt och just som man lärt sig leva med sin knepiga kollega sker en omorganisation och man ska jobba i ett nytt team och förhålla sig till nya människor. Vi arbetar i lärande organisationer där det enda stabila är konstant förändring, och där det enda vi, populärt sagt, kan vara säkra på är att det vi lärde oss igår kommer att vara föråldrat i morgon. ”

Det här är vad Brinkmann kallar den accelererande kulturen där vi istället för rötter fokuserar på att ha fötter. Vi ska utvecklas, vara flexibla, hänga med. Och hur försöker man hänga med när kulturen accelererar? Jo, man måste vara inställd på yrkesmässig utveckling och personlig utveckling.

”I moderna organisationer med icke-hierarkiska ledningsstrukturer, delegerat ansvar, självstyrande grupper och diffusa eller icke-existerande gränser mellan arbetsliv och privatliv sitter framför allt de personliga, emotionella och utbildningsorienterade kompetenserna i högsätet.Den ideala medarbetaren betraktar idag sig själv som en reservoar av kompetenser som personen själv har till ansvar att övervaka, utveckla och optimera. Känslor och personlighetsdrag instrumentaliseras och om man inte klarar pressen –  om man blir för långsam, inte är i form eller om man helt enkelt bryter samman – heter botemedlen coachning, stresshantering, mindfulness och positivt tänkande. ”Lär dig vara närvarande i nuet” är budskapet, och det är verkligen lätt att man totalt tappar orienteringen och tidsuppfattningen när allting accelererar.”

Brinkmann sätter verkligen fingret på det problem jag famlat med att hantera och det känns som en befrielse att en professor i psykologi säger åt mig att strunta i det där tramset. Psykologi kan inte vara allt för oss när vi tappat riktningen och försöker fylla hålet inom oss med självets religion.

”I vår sekulära tid härskar ett slags livsfilosofisk förvirring som gör att det har blivit svårt att stå stadigt. De flesta av oss köper därför alla möjliga former av livsguidning, terapi, coachning, mindfulness, positiv psykologi och självutveckling i största allmänhet. Inom områden som kost, hälsa och motion har det uppstått en veritabel religion som hela tiden föreslår nya kurer som man ska följa och leva efter. Ena månaden ska man äta efter sin blodgrupp, nästa månad är det stenålderskost som gäller. Det verkar som om vi – och här har jag ingenting emot att räkna mig själv till detta stora ”vi” – saknar riktning och därför springer vi omkring efter det senaste receptet på lycka, utveckling och framgång.”

Jag håller verkligen inte med om Brinkmanns alla lösningar som lutar sig mot de gamla stoikerna, men det är så uppfriskande att någon vågar ta i vår tids heliga graal och säga att det bara är en plastmugg med sunkigt vatten i. Så jag håller med honom i många saker:

Nej! Se inte in i dig själv, det är så deprimerande när du inte hittar något.

Läs inga självhjälpsböcker, läs en roman istället så kanske du lär dig något om livet utanför.

Avskeda din coach (har jag förresten redan gjort eftersom det inte var jag som ville vara där) eftersom du aldrig kommer att bli tillräckligt bra. Förlika dig med dig själv istället.

Om du vill ha en motvikt till det skeva självhjälpssamhället är det här en bok för dig. Vill du ha en självhjälpsbok så kanske inte.

Annons

Filed under Hållbar livsstil, Utmattning · Tagged with Boktips, Självhjälpsböcker, Svend Brinkmann, Utmattningssyndrom