Att vara en duktig flicka

Att just jag fick utmattningsdepression är egentligen inte så konstigt. Jag är kvinna, uppfostrad till de kvinnliga dygderna att vara omhändertagande, undfallande, plikttrogen och ansvarstagande. Jag funderade aldrig på vad det innebar att vara flicka men helt omedvetet indoktrinerades dessa egenskaper hos mig. Jag kommer ifrån en lång linje av starka kvinnor som skött hus, hem och barn, ofta samtidigt som de skött ett jobb och/eller en gård samtidigt. Jag har vuxit upp med sju sorters kakor och husmanskost på bordet klockan 17. Vardagsstädning varje helg, och höst- och vårstädning varje år. Manglade lakan och strukna kläder. Putsade fönster och välansade krukväxter.

Länge uppfattade jag mig själv som slarvig och lat och det är fullt möjligt att jag faktiskt var det. Att det var först efter att jag själv skapade mitt första hem och efter att jag själv blev mamma som de inympade värderingarna slog ut i full blom. Jag har alltid varit den som undviker konflikter, som anpassar mig, som försöker leva upp till förväntningar, som inte vill göra någon besviken. Dessa egenskaper tog jag med mig in i nästa fas av mitt liv.

Att vara en bra kvinna är att vara en duktig flicka. Att kunna laga mat, ta hand om barn och vårda sjuka. Att se till att det blir julpyntat inför jul och ordna födelsedagspresenter inför kalas. Att hålla i vardagsplaneringen och se till att varje familjemedlem är på rätt plats med rätt förberedelser på given tid. När barnen är  tillräckligt stora ska mamma igen börja jobba. Helst på heltid för annars är en ett feministiskt misslyckande och det är ju ändå meningen att ens relation ska vara jämställd. Det finns ju ändå två föräldrar så det är klart att båda två ska jobba heltid.

Och hemmet ska ju så klart fortfarande skötas. Men eftersom mamma kan bäst så är det ju ändå lättast att hon lagar maten, annars blir det ju inte gott. Och eftersom mamma har koll på när kalaskläderna behövs nästa gång, och vilka kalaskläderna för övrigt är, så är det ju ändå bäst att hon tvättar kläderna. Och eftersom mamma tjänar mindre pengar och är lite mindre oumbärlig på jobbet så är det ju lättast att hon hämtar på förskolan. Och vabbar när barnet är sjukt. Eftersom mamma ändå kan mer om barn och om sjukdomar. Och under tiden vill inte barnen sova. Eller äta. Spiller på golvet och kladdar ner kläderna. Mamma måste mata, söva, torka golv och tvätta en ny tvätt. Och i morgon är det möte på jobbet och mamma hinner inte förbereda sig. Men barnen kommer ju ändå först så det får gå som det går.

Och hyllan som skulle upp i klädkammaren för att hålla ordning på bebisens kläder ligger fortfarande på golvet och väntar. Det är ju ändå bäst att pappa sätter upp den eftersom han är van vid borren och vet hur väggen ser ut inuti. Men pappa sitter i telefon och försöker lösa en situation på jobbet så de rentvättade kläderna får fortsätta ligga kvar på byrån. Jobbet kommer ju först för vi måste ju kunna försörja oss? Och när pappa äntligen är färdig med jobbsamtalet och mailen och äntligen har tid att umgås med barnen så är det nog bäst om mamma och barn kan gå någon annanstans så att hyllan äntligen kan komma upp. Är det inte det du har velat hela tiden?

Stressen är en direkt konsekvens av min kvinnliga uppfostran. Jag lägger inte hela skulden på mina föräldrar utan på det patriarkala samhälle som om och om igen återskapar kvinnans roll. Kvinnan som inte är en riktig kvinna om hon inte är just omsorgsfull, vårdande, ansvarstagande och förstående. Kvinnan som är mjuk och känslomässig vilket också gör henne irrationell. Kvinnan som inte är en riktig kvinna om hon inte rakar bort sin kroppsbehåring, om hon inte använder kläder som framhäver hennes femininitet, om hon inte sminkar sig. Om hon inte ständigt strävar efter att gå ner i vikt och bli smal med stora bröst.

All den tid och kraft som läggs på att skapa denna kvinna skulle kunna få världsekonomin på fötter. För det är inte lite. Det kräver tid och pengar att lyckas, och inte minst kräver det också en del smärta. Att plocka ögonbrynen med pincett. Att använda stringtrosor som skär in i rumpan. Att använda push-up bh som klämmer ihop brösten. Höga klackar som förstör fötterna. Som klämmer tårna. Tajta jeans som måste knäppas liggandes på rygg, som inte släpper igenom någon luft och som orsakar svamp i underlivet. Ångesten över bullen en ändå åt på eftermiddagsfikat på jobbet. Över de för trånga jeansen. Över fettet, kolhydraterna, sockret, tillsatserna. Ångesten! Listan kan göras lång.

Att jobba i ett kvinnodominerat yrke som har låg status och som därmed inte heller belönas därefter. För att en ju ändå får jobba med någonting som en tycker om. Att jobba i ett kvinnodominerat yrke som har låg status och som därmed är underbemannat samtidigt som kraven ökar. Att försöka lyckas som kvinna på alla fronter. Hemma. På jobbet. Som mamma. Som partner.

Stressen är en livsbetingelse. Ska det gå måste en stressa. Planera. Skynda. Stå ut. Ta i även om krafterna är slut.

Stressen blir till slut fysisk. Tröttheten ökar och går inte att vila bort. Problem med minnet uppstår och det kan bli svårt att hitta orden eller hålla tråden i ett samtal. Koncentrationssvårigheter uppkommer och det blir svårare att tillgodogöra sig information eller att producera något administrativt. Ångest, sömnproblem, spända muskler, rygg- och nackvärk, huvudvärk, magproblem, sömnstörningar, känslomässiga svängningar, irritation, hjärtklappning, ljud- och ljuskänslighet och panikångestattacker.

Men ändå så slutar en inte. För en måste försörja sig. En måste ta hand om familjen. En måste sköta sig på jobbet. En måste, en måste, en måste… Och så en dag så måste en ingenting längre. Utom att försöka bli frisk. För att en har försökt vara en duktig flicka och klara allt i alldeles för många år. För att en vill göra allt så bra en bara kan. För alla. För att få beröm. För att känna sig duglig. Värdefull. Och ens värde ligger plötsligt i vad en klarar av. Vad en presterar. Och om en inte orkar ställa undan disken? Eller klippa gräset? Eller ringa tandläkaren? Vad är en egentligen för en då? En värdelös, lat typ som ingenting klarar av. Då är en jag.

Vi måste ändra oss. Vi måste prioritera det viktiga i livet. Och det är upp till varje individ. Men vi måste också ändra oss på ett samhälleligt plan. Vi kan inte fortsätta behandla flickor på det här viset. Vi måste göra annorlunda. Och det går att göra annorlunda. I år är det val. Vi måste göra annorlunda.

 

Annonser
Comments
6 Responses to “Att vara en duktig flicka”
  1. Bara anna skriver:

    Så bra skrivet!
    Mår du bättre nu, orkar du jobba eller hur är läget?
    Kram

    Gilla

  2. Hanna skriver:

    Tack ska du ha. Jo det är bättre nu och jag har börjat jobba 25% idag faktiskt. Men jag är inte bra. Det kommer att dröja.

    Gilla

  3. Livea och livet skriver:

    Det var verkligen en mycket bra text du skrivit! Så otroligt mycket att känna igen sig i. Ibland tänker jag på mitt utmattningssyndrom som en gåva, för jag har fått möjlighet att ifrågasätta en massa måsten i livet, många av dem du beskriver. Jag hade nog inte gjort det annars utan bara tuffat på. Men det vet vi ju i och för sig, att till slut går ju inte det heller.

    Gilla

    • Hanna skriver:

      Jag håller med om att det känns som något bra, för nu vet jag att jag inte vill nöja mig med ett halvdassigt liv längre. Men vägen är fortfarande svår och det kommer den nog att fortsätta vara. Men visionen är målet och hur tar en sig dit utan att ta ut sig på vägen? Det är det jag går och funderar på just nu.

      Gilla

      • Livea och livet skriver:

        Som du sa till mig, delmål! Att fokusera på vad du kan göra idag och den här veckan, med visionen i sikte. Utan att känna dig lat och dålig när du inte orkar. Dessutom kanske du har tagit steg och kommit längre än du kanske tror, om du tittar närmre, genom ditt sätt att tänka och resonera.

        Liked by 1 person

Trackbacks
Check out what others are saying...
  1. […] Laestadius Larsson skriver att utbrändheten bland kvinnor är en tickande bomb. Jag har tidigare hävdat att utbrändhet (eller utmattningssyndrom/utmattningsdepression som är de …och fick naturligtvis manligt mothugg i den frågan. Jag vidhåller dock att så är fallet, även […]

    Gilla



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: